Igår insåg jag hur det är.
Jag finns bara från ögonen och uppåt, ungefär.
Ok, käften går också, ibland. Men ändå.
Jag är helt och hållet och totalt avskärmad från min kropp.
Det stammar ur mina negativa känslor inför mej själv. Kvasipsykologiskt mumbo-jumbo? Kanske det. Men ändå.
Sant är det. Det står helt klart för mej nu, och gör mej förtvivlat ledsen, faktiskt.
Egentligen är det nog ganska enkelt. Min kropp har svikit mej, alltså tycker jag hjärtligt illa om den. Och förtränger att den finns. Bryr mej inte om den. Tar inte hand om den.
När det jag borde göra är att älska mej av hela mitt hjärta, älska mej och älska mej och ta hand om mej, riktigt ordentligt och hela tiden - men så är det alltså inte.
Hur fan bryter jag det här, då?
Det är vid såna här tillfällen jag kan tänka att det hade varit så rysligt skönt att ha nån som man haft länge, nån som älskat en sen man var ung och vacker och fortsatt med det...
Om nån förstår vad jag menar.
Nää, fy fan så deprimerande!
4 kommentarer:
Mmmm.. Visst.. Underbart att "ha någon som älskat en sen man var ung"... Men till vilket pris?
Pok
Mallamodkärlekochstyrkabralla
Det vet jag nog - och inte skulle jag ha velat ha kvar nån av dom jag provat, precis...
Men om det nu varit så att det funnits nåt sånt som "den rätte", menar jag. Då...
Med föräldrar som varit gifta i drygt 50 år vet jag att det är i nöd och lust, mest nöd - men de har iallafall varann. Förmodligen tills döden skiljer dom åt.
Mummlan... Rara.. Jag tro det finns någon för oss alla.. Det gäller bara att "programera om sig själv" att börja i änden.. "Jag älskar mig och jag är värd att bli älskad, även av andra"... Hur fan gör man?
Pok
Malladetmåstegåbralla
Jo, det är just det. Hur gör man?
Det kanske skulle vara en idé att åka långt bort och sitta och meditera och läsa allt Dalai lama skrivit om glädje och kärlek, där börjar allt med älska allt särskilt dej själv...
Nää. Man måste ju äta också, tyvärr, jobbet går ju inte att sluta med.
Hopplöst fall?
Skicka en kommentar