Misstag att tro på?

Egentligen borde jag inte skriva alls, eftersom jag är förbannad.

Har haft ännu en idiotisk diskussion med en idiot till kollega som i sitt fullkomligt gränslösa förakt för mej, för mitt jobb, för det jag gör och inte minst för mina läsare blottar en sån otrolig dumhet att jag blir alldeles matt.

Jag borde ju inte ens försöka. Verkligen. Jag borde verkligen inte försöka få honom att fatta nånting, det är så inihelvete bortkastad tid och kraft och allting.

Men: den dag jag inte längre tror på att jag som journalist faktiskt har ett informationsansvar lägger jag av. Den dag jag, som han, anser att min roll är att servilt tjäna annonsörer kan jag inte längre jobba. Den dag jag tänker att jag inte ska skriva om EU-valet eftersom grejorna vänder sej till "en elitistisk grupp" och att "huvuddelen av våra prenumeranter vill läsa skvaller", ja då drar jag en plastkasse över huvudet och fortsätter livet genom ett plastfilter...

Fy fan.

Jag vet mycket väl att många faktiskt inte vill/orkar bry sej om EU-valet, men det gör inte det hela mindre viktigt, snarare mer. Om jag, och de kollegor som fortfarande tror på de etiska regler vi skrivit under på, lyckas få ner det hela på lokal nivå, lyckas engagera åtminstone några till, lyckas genomlysa ämnet såpass att det faktiskt framgår hur många av de beslut som fattas i kommunfullmäktige faktiskt beror av EU-beslut och att det är förbannat viktigt att vi inte släpper ifrån oss möjligheten att vara med och bestämma, ja, då är jag nöjd. Till och med om det bara är en enda person till som går och röstar blir jag nöjd.

Den dag jag inte längre tror på att jag faktiskt har ansvar för mer än mej själv, för mer än just nu, då är det slut på det mesta. Jag har barn. De ska också leva i den här världen. Jag har inte rätt att två mina händer och påstå att det ändå inte spelar nån roll, att min enda röst inte gör nån skillnad iallafall.

Varenda människas röst i vilket forum det än må vara spelar roll.

Jag har ett ännu större ansvar tack vare mitt yrke. Tror jag inte det är jag en mycket, mycket dålig journalist. Det får aldrig bli en fråga om makt. Det får aldrig bli en fråga om ego. Det är... Ja, lite mer zen, nästan.

För givetvis har vi ett alldeles enormt ansvar för hur vårt samhälle ser ut. Det är nämligen vi som är samhället, alltid.