Mummel om familjeshower

Det går vidare, livet, än så länge för oss alla.

Men: det är helt otroligt vilka motsättningar en psykiskt sjuk människa skapar i en familj. Inte bara den omedelbara, utan också den utökade.

Min mor. Min syster. Båda ställer samma fråga. "När ska hon sluta förstöra för oss alla?"

På riktigt ställer de frågan, och jag blir först stum och kall och sen het och vansinnigt ursinnig.
Jag menar, de beskyller henne för att vara självisk???

Såhär: din dotter bryter benet. Inte fan skäller du ut henne för att hon inte kan gå? Eller nån med schizofreni, skäller man ut dom???

Ja, jag vet att borderlineare är svåra. Svåra som fan är dom, ibland vet man faktiskt inte om man har huvudet upp och fötterna ner - men de är lik förbannat sjuka. Eller störda. Välj själv. Nåt fattas, nåt dom inte kan rå för, inte kan förstå själva - och då gäller det att åtminstone ha förståelse.

Hon får inte självmordstankar för att förstöra mormors födelsedag. Och själv tycker jag kanske att mormor ska vara jävligt glad att dotterdottern ringde 112 istället för att hänga sej. Hon saknar nämligen det mesta av vad impulskontroll heter, det hör liksom till det här tillståndet...

Så tänker nu inte mormor, och just nu ångrar jag fan att jag la några pengar alls till present åt tanten. Skulle ha lagt dom på mej och mina ungar istället, helt klart.

Den klara favoriten är också han i onåd, förresten. Lillebror, som var portad från kalaset (vilket i o f s var bra, det var mycket barnförbjudet som pågick ett par timmar in i festligheterna, där jag satt alldeles nykter eftersom jag skulle upp och jobba) fick komma och träffa mostrar och storkusiner på söndagen istället. Ett par timmar innan jag slutade jobba, han skulle vara hos mormor och morfar tills jag kom.

Han blev helt galen när de roliga åkte till respektive hemort och bara de gamla vanliga morföräldrarna var kvar, ryckte av överkast och la omkull flaskor (tomma...) och gick sen och la sej och sov under ett bord!
Mormor reagerade även här ungefär som en sjuåring... "Hur kan han göra såhär mot mej"-stuket. Jag sa att han nog var trött, det hade visst varit kusinöversovning (på pappas sida, då) hela helgen - och då sa hon att hon minsann också var trött.

Då la jag ner, och sa åt dom att skjuta ungen till tidningen. Han satt snäll som en liten ängel och ritade tills jag var kvar, och kommenterade hur lyxigt vi hade det, med vattenauomat och kaffeautomat och datorer och akvarium och...

Det var nog för att det var så tomt och lugnt,tror jag. Och jag har världens underbaraste barn.

Vore det inte min mor så... Och kanske blir det iallafall en dag. Jag försöker undvika konfrontation eftersom jag tycker att de är viktiga människor i mina barns liv - men nu vete fan.