Mummel om ingenting, Nästan

Idag har det varit vidrigt. Jag har gjort en massa saker som jag vet, verkligen vet kommer att göra mej ännu mer invalid och göra så att smärtan ökar till en gräns som är nästan outhärdlig - men det måste göras, och jag har bara mej.

Den lille banditen har hjälpt till - litegrann. Precis så mycket som sjuåringar ska och kan. Litegrann, som sagt. Och jag har sett till att han känt sej betydelsefull och kapabel, hoppas jag. Det är sannerligen skillnad på tålamod nu och då, det upptäcker jag på nytt varenda dag.

Då: tog jag över från barnen eftersom det ju gick lättare och fortare då. Varför? Inte vet jag. Då visste jag säkert, men nu kan jag inte se nån särskilt bra orsak. För vad gör de där extraminutrarna, egentligen? Förutom att bygga självkänsla hos ungen, menar jag.

Nu: låter jag det ta den tid det tar för barnet. För det finns ingen som helst orsak att ta över bara för att det sparar några minuter. Tycker jag nu. Varför tyckte jag inte det då?

Mycket troligt därför att jag ville vara världens bästa mamma. Den allra bästa mamman för mina barn, och jag utgick väl från de erfarenheter och kunskaper jag hade. Liksom jag gör nu.

Nu är jag ganska övertygad om att det faktiskt inte spelar nån roll om det tar några minuter extra att handla, att plocka in varor, att laga mat. Att det inte spelar nån som helst roll att jag tar en paus i städandet för att diskutera exakt hur man ska göra med en toaborste, och sedan låta sjuåringen göra rent toaletten istället för att göra det själv eftersom det går fortare då och så ska väl inte barnet behöva och sen lyssna på en lång utläggning om hur det var att göra rent toan...

Inte så spännande va? Men sånt är livet, gott folk, precis så är livet.

Livet är så här: "Jag kan inte vända mej mot dej och prata för jag vill inte titta på den trasiga stolen som du ska kasta bort för då gråter jag."

Pojken kan inte kasta bort saker. Eller inte titta på, iallafall. Han har gråtit över bilen. Och den trasiga köksstolen. Och allt annat som går sönder och kastats bort. För att inte tala om de tusentals pinnar och stenar som han måstemåstemåste ta med hem de är finast i hela världen mamma, det ser du väl!!!

Jag vet inte hur jag ska kunna hjälpa honom, faktiskt, förutom att göra det jag gör nu: tala om och visa att man tyvärr måste göra sej av med det gamla trasiga, annars blir livet alldeles för tungt att släpa framåt.