Mummel om uppgivenhet

Inte min, dotterns.

Hon blev utskriven igår morse, och hennes röst då hon ringde var vidrig.

"Aldrig mer åker jag hit, mamma", säger hon, och berättar om ett dygn av total isolering. Ingen som pratat med henne, ingen som tittat på henne ens, bara en säng och en stol i en korridor att sitta på och vänta på att timmarna ska gå.

Det är hennes sista utväg. När hon får de där överväldigande känslorna av att inte orka leva finns alltså två alternativ: att ta livet av sej eller att ringa efter hjälp. Hittills har hon ringt efter hjälp. Nu säger hon att hon aldrig mer vill in dit.

Jag förstår inte hur det fungerar, riktigt. En avdelning vars enda funktion är att ta hand om de människor som inte vill leva längre, att ta hand om människor i yttersta nöd - och när man kommer dit är det ingen som ser en, ingen som pratar eller stryker över kinden, inte ens en läkare som försöker fatta beslut om vad som är bästa sätt att få dessa trasiga uppgivna att se ett litet ljus, få ett litet hopp...

Jag försöker hitta alternativ. Försöker få henne att se att det faktiskt bara är hon som kan ta emot hjälp, ingen kan tvinga den på henne. Att hon har ansvar för sitt liv, hon och ingen annan.

Positivt: hon litar på sin läkare och på den sköterska hon pratar med.
Negativt: hon har utvecklat psykolog- och kuratorfobi, aldrig mer ska hon prata med ett dylikt kreatur.
Jag sliter och tjatar, försöker få henne att se att hon har människor omkring sej, människor som lyssnar och gör sitt bästa för att stötta henne, men just nu är det rätt... Ja, hopplöst.

Men hon pratar med mej. Hon pratar faktiskt med mej, och det är en person mer än ingen alls.