Misstag, olyckor eller bara livet?

Jag gillar att läsa Alex Schulmans pappablogg, kanske främst för att jag fascineras över vad föräldraskap gör med, eller mot, människor .
Rabiata bebismotståndare blir hysterika hönsföräldrar, jojomen. Åtminstone om de är någorlunda rätt i skallen, vill säga.

Nåja. Så kom det här inlägget, och många, t o m jag, kunde inte behärska sej utan var tvungna att kommentera kombinationen bebis i knät - kaffekopp.

Då blev Alex gnällig. Han hade uppenbarligen fått en smäll där det gjorde ont, nämligen i sin perfekta papparoll - för han vet ju, som alla vi andra också gjorde då första barnet föddes, att han aldrig skulle göra något som riskerade att skada den förstfödda, den underbara, den som han ska se till att inget ont händer nånsin i evighet amen...

Du Alex - så tänker vi alla. Alla vi som fått barn. Eller alla som är någorlunda rätt i skallen, alltså.
Lik förbannat kommer man åtskilliga gånger under barnets uppväxt att tänka "...om jag bara hade..." eller "...om jag bara inte hade...", eftersom det faktiskt är så att man alltid tror att man har full koll på vad man gör och att det man gör, eller inte, inte försätter barnet i fara.

Jag trodde det var helt ok för sjuåringen att gå över vägen och ringa på hos grannen (liten skånsk by, i princip ingen trafik, tio meter bred väg, sammanlagt tjugo meters promenad) och det slutade med krock med bil.
Brutet ben, hål i huvudet.

Jag trodde att det var helt ok för tioåriga dottern att gå och leka med kompisen i grannhuset. Det slutade med bruten arm, eftersom hon lånade inlines men inte skydd, skydden låg ju hemma tillsammans med hennes egna inlines.

Och inte fan hade jag tänkt mej att ettåringen skulle passa på att köra pannan i hörnet på tv-bänken så att blodet sprutade, eller trilla nerför trappan och skrapa upp hela ansiktet eller...

Nää, Alex. Ingen tror att du medvetet utsätter ditt barn för någon risk, ingen som är någorlunda rätt i skallen iallafall. Däremot vet vi alla som haft barn, ett eller två eller hurmångadetnuär, att det händer olyckor. Hela tiden. Man tror man barnsäkrat hela jävla huset, satt skumgummi på vassa hörn, satt upp grindar för att förhindra fallrisk - och så hittar de ett oklätt hörn, visar att de lärt sej klättra över den där grinden som man själv knappt kan komma över... Eller så har de lärt sej rulla ett varv, bara sådär, bara nog långt för att dimpa ner ur sängen eller så.

Jag kan inte tro att en enda förälder vars barn skadats eller värre (tänkt på den stackars mamman i Tibro, t ex, tror du att hon planerade att köra ihjäl sitt barn?) trott annat än att de tagit alla riskmoment in i beräkningen.

Jag har alltid trott det. Överskattat barnens förmåga? Kanske. Men ibland främst glömt att barn är barn och att de har en bit kvar tills de tänker som vuxna, eller ens tänker alls förutom på att livet är underbart och fyllt av äventyr.

Kontroll över situationen har man inte, serru. Det är nämligen med människor man har att göra, människor runtomkring som kan göra oväntade saker och små människor som håller på att lära sej allt de behöver lära för att kunna överleva i en rätt farlig värld...