Misstag att tro på lugn och ro

Det är som det är.
Man tror att våren och värmen och kärleken och allt det där positiva ska innebära att livet blir sådär skönt lunka-på-igt, en tid av ro, av lugn i kropp och själ - men så är det givetvis inte.

Ni vet alla de där historierna man läser om wii-spelande som slutar i olyckor? De där historierna man inte riktigt tror är sanna, för så klantiga kan väl folk inte vara?
Om man tar en åttaåring som visserligen blivit tillsagd tusen gånger att ha remmen om handleden och hålla avstånd till tv:n men som spelat bowling med storebror och även gummifarsa (hans ord, inte mitt...) som inte har remmen på och ger honom en lördagsmorgon när mamma sover för en gångs skull så får man en smashad lcd-skärm...

Jomenvisst. En lagom fin 32-tums-tv, inköpt för tre år sen, får man 500 kronor i ersättning för av försäkringsbolag, drulleförsäkring och allt. Kan tala om att man inte får en ny tv för den summan. Inte ens en gammal får man, om man nu inte varit sjukskriven och har en ekonomi i spillror och är rädd att snart snart kommer nån jävla kronofogderäkning som man inte kan betala på villkors vis och då är det kört med husköpsplaner och...

Så ja. Men vi får låna en gammal fin tjock-tv av älsklingen, så vi klarar oss. Och den vilde lille sonen har ännu en gång lyckats med att klämma ur sej odödliga ord. Då, den där hemska lördagsmorgonen, kom han till gummifarsan och sa: "Du är välkommen på min begravning."
Jo, han sa så, alldeles på riktigt. Min älskling lyckades både hålla sej för skratt och inte gå in i totalpanik, frågade vad som hänt och fick reda på att wii-kontrollen träffat vänsterkrysset på tv:n och "mamma kommer att dööööda mej!".

Gjorde jag inte. Den ångest och ånger min älskade lillson genomled räcker långt. Bestraffning är för övrigt inget jag tror värst mycket på, vilket inte innebär att handlingar inte får konsekvenser, tvärtom. Blir inte mycket extraköp nu, vilket förstås kommer att drabba den lille förövaren...

Snart snart åker dottern, och jag vet inte riktigt vad jag känner. Skräcken och paniken ligger hela tiden på lur (kommer jag att lyckas stötta henne igenom de här sista dagarna inför avresan, kommer hon att orka, kommer hon att orka behandling, kommer det att bli som jag hoppas på, ber om, en möjlighet för henne att äntligen få ett liv...) och jag får dåligt samvete eftersom jag längtar så tills hon reser - så ska man väl inte känna? Inte ska man väl känna lättnad när ens barn ska vara femti mil bort i mer än ett år, kanske aldrig flytta tillbaka för den delen?

Det är som det är. Lugn och ro får jag vänta på. Hoppas på. Och jag får verkligen försöka blåsa liv i den stackars bloggen, saknar den, saknar er, saknar möjligheten att bara få skriva för skrivandets skull, inte för att det måstes.

Men lycklig, det är jag. Övar mej på att känna den, lyckan. Övar på att säga allt som måste sägas för att det inte ska bli fel. Övar på allt det där jag inte gjort i mitt förra liv, allt det där som gjorde att relationer smulades sönder och rann iväg.
Inte den här gången. Den här gången som ska bli den sista och den bästa.