Mummel om trötthet

Vaknar av att kroppen skriker av smärta, klockan är alldeles för lite, jag behöver sova, sova mer, jag vill inte vakna, vill inte ha ont.

Tänker på helgen, på hur rädd jag blev av dotterns sms där hon skrev att jag inte behövde komma till sjukhuset, inte plocka upp henne där på avdelningen hon flyttats till och hjälpa henne att hämta grejor från lägenheten, för hon var inte där.

Inte där?!?

Jo, jag vet. Och jag borde veta bättre. Jag borde inte känna mej så ledsen som jag gör, borde inte känna ilska och den här vidriga bitterheten som knackar mej i skallen och frågar om jag är dum i hela jävla huvudet, trodde jag verkligen att hon skulle stanna på sjukhuset? Trodde jag verkligen att hon skulle tänka längre än till att festa med kompisarna på Valborg?

Jo, det trodde jag nog. Jag trodde nog att hon insåg att hon faktiskt behöver vila sej nu, att det varit alltför mycket ångest och självskador och självmordstankar den senaste tiden. Att det faktiskt var dags att få lite stöd, känna lite trygghet i att ha personal runtomkring dygnet runt.

Jag tänker på hur jävligt det var att alls få en plats till henne. Hur rasande hon var över att bli hemskickad förra veckan. Hur de ställde upp från öppenvårdens sida, verkligen ställde upp, och såg till att hon blev inlagd.

Sen kom fredag kväll. Sen kom fredag kväll, som också var Valborgsmässoafton, och då var det inte lika intressant att ha en plats på avdelningen.
Inget nytt. Inte heller något nytt att hon kommer att få ångest över hur hon bestämde sej för att agera, att hon kommer att ångra det och vilja ha min hjälp för att få en ny plats på överbelagd avdelning.

Så nu är jag trött, fysiskt och mentalt. Jag är trött på att försöka hjälpa och stötta och förstå. Jag är trött på att inte förstå, så är det.
För det är så svårt att förstå hur det funkar därinne i hennes skalle. Jag har läst mej till hur processerna ser ut, har en teoretisk förståelse och skulle förmodligen kunna föreläsa om det, men känslomässigt förstår jag inte.
Kopplingar handling - konsekvens - ansvar funkar inte alls, och kanske kommer det den här gången att sluta med att hon vänder sej ifrån mej, med att jag blir en av de "onda" - men så tänker jag förstås varenda gång nåt sånt här händer...

Jag vet att min egen fysiska smärta dränerar mej, gör det svårt för mej att orka med, men jag har lik förbannat svårt att inte få skuldkänslor för min oförmåga och min trötthet.

Idag är jag ledig, och har inget inbokat alls, och jag är glad för det. Jag är glad för att jag kan ägna mej åt att vila den här gamla trasiga kroppen och åt min älskling. Att tänka på vad som kommer att hända, vad som kan komma att hända, är bara destruktivt. Inget sånt, då!