Jag är en sån där som försöker leva med så öppna sinnen som möjligt, inte utesluta några möjligheter, välkomna influenser och inspirationer - och jag tror nog en hel del på synkronicitet.
Inte tillfälligheter, däremot, det tror jag inte ett dugg på.
Mitt 2010 har, som ni vet, inneburit förändring på alla plan, och det får mej att fundera. Jag tror att det var någon form av omedvetet val jag gjorde i slutet av förra året, ett val som innebar att jag öppnade mej för förändring, för möjligheten att bryta mönster - för lycka och kärlek, helt enkelt.
Det där helt oplanerade (tillfällighets-???) mötet som innebar att jag klickade ett steg i mitt kugghjul, öppnade mej för möjligheter, kommer alltid att finnas med mej, även om jag minns det mest som ganska obekvämt - för hur agerar man när man efter sisådär 25 år möter den där stora kärleken som inte fick en chans, den där kärleken som på något plan alltid funnits med under livets krumsprång?
Jag misstänker att jag hade jobbmasken på mej och därför verkade totalt oberörd under kaffestunden med min numera älskade sambo - men jag kände mej som Bambi på hal is, utan någon som helst aning om hur jag skulle bete mej...
Jag vet också att beslutet att skicka ett julkort till honom öppnade dörren för en fortsättning, så man skulle nog kunna påstå att ett billigt massproducerat fult julkort var livsavgörande för mej.
För annars hade han inte tagit reda på mitt mobilnummer och börjat sms:a. Och hade han inte börjat sms:a hade han inte kommit på tanken att göra ett besök, och hade han inte... Ja, ni fattar.
Småsaker gör stora förändringar. Inte tu tal om den saken. Och just nu har jag en tanke som inte lämnar mej någon ro, en känsla som ligger och knastrar, som inte försvinner utan återkommer om och om igen.
Ännu en gång är det ett möte med en människa som sått ett frö, ett möte som blev inledning till funderingar över om det kanske är dags att göra ännu ett val, att aktivt ta tag i något jag tänkt på ganska länge: jag skulle behöva byta jobb.
Jag anser att jag har världens bästa jobb, att få möta människor, ge en röst till dem som inte kan nå fram själva, berätta historier som kan få andra att stanna upp och tänka till - det finns inget bättre.
Men: jag är inte en nyhetsjournalist, och det vet jag. Inga vassa armbågar. Inget behov av exponering. Ingen önskan om bildbyline, om att få synas, om att jag ska få vara i centrum. Och det innebär alltså (anser jag!) att jag inte är någon bra nyhetsjournalist.
Det jag trivts allra bäst med under mina yrkesverksamma år är tiden i ett projekt där jag var ansvarig för information internt och externt, och också hade mycket ansvar för människor runtomkring mej. Lite spindel i nätet, sådär, kanske tillochmed lite personalcoach om jag tänker efter, mycket kontakt med människor och mycket roligt med att stötta i alla dessa människors personliga och yrkesmässiga utveckling.
Men hur ska jag kunna få till det så att jag hittar rätt också jobbmässigt?
Tanken på min arbetsplats är väldigt både- och just nu. Jag saknar jobbet - eller saknar jag människorna där, alla de människor jag möter i det vardagliga?
Samtidigt får jag ont i magen av att tänka på att semestern snart är slut, att jag ska tillbaka och börja dra i alla de där trådarna jag alltid har ute, försöka stå ut med att resurserna stryps mer och mer, att min egen syn på slutprodukten är så vitt skild från företagsledningens...
Jag är inte nöjd med att göra det bästa jag kan med de resurser som finns. Jag vill känna att den produkt jag bidrar till är bra, inte bara så bra det nu kan bli med ständigt krympande ekonomiska, tekniska och personella resurser.
Kanske är jag bara trött på att slå skallen i väggen. Kanske skulle jag vara en bättre journalist om jag inte visste att den chef jag har är den allra sämsta typen för mej, precis den typ av chef som kväver mej och gör att jag inte alls gör det bästa jag kan, utan anpassar mej efter det chefen vill ha, gör det jag blir tillsagd att göra, inte det jag anser vara bäst...
Det är svårt, det där, särskilt eftersom jag inte alls är intressant för den så kallade öppna arbetsmarknaden, sjuk och halvgammal som jag är. Å andra sidan är jag jävligt billig: lönebidrag och högriskskydd innebär väldigt mycket resurser för en väldigt billig penning, och ingen risk att få förhöjda kostnader på grund av mina fysiska problem...
Får tänka mer på det där. Och se om jag har modet att vända upp-och-ner på också den sidan av livet. Kanske är det helt rätt tid nu, nu när jag har en sån otrolig styrka i min kärlek, så mycket positiv energi omkring mej???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar