Mummel om ovanligheter

"Det här känns lite ovant, va, mamma?" är något som storsonen säger ganska ofta.
Första gången tittade jag väl lite frågande, så han fortsatte med en menande blick mot min käraste, som gjorde nånting vadsomhelst med den fart han oftast har - och jag förstod.

Jo, det känns lite ovant. Ovant att någon gör nånting. Eller att någon annan gör nånting i eller omkring mitt hem.
"Vad skönt för dej, mamma", sa lillsonen en dag när älsklingen plockade ur diskmaskinen, "det där är det ju bara du som har gjort alltid!", och jag tänker att det är ju för sorgligt att mina barn faktiskt inte bara noterat utan också tydligen reagerat på sakernas tillstånd...

Ja, inte den store, kanske, han är ju faktiskt vuxen, men den lille... Att han sett, att han reagerat, det är lite sorgligt. Bra också - det vore ännu sorgligare om han tagit det för givet, om han ansett att det är helt ok att det bara är mamma som ska göra, göra allt.

För ovant är det, som sagt. Jag tjuvkikar ibland, ser på honom när han grejar och fixar, ser på hur han gör allt han kan för att vårt hem ska vara ok, för att trädgård och gräsmatta inte ska växa igen, och inser att det liv jag haft varit åt helvete.

Det är en härlig känsla, det här delandet. Jag för lite gerillakrig för att han inte ska behandla mej som om jag var av glas, för att jag ska "få" göra det jag klarar av, jag gör det jag kan - men behöver inte ha ångest för det jag inte klarar längre, behöver inte prioritera bort saker längre, för det jag inte klarar av gör han.

Mycket ovant, och mycket mycket skönt. Känslan av att dela är stor, men något som är ännu större är faktiskt att min lille son får möjligheten att se hur det egentligen ska fungera... Att man hjälps åt. Och att man gör det man måste, inte bara det man vill. Kanske framförallt det - för det får han som sagt var inte i sitt andra hem...

Idag kommer han hem, min lille älskling. Idag kommer han hem, och jag får en vecka som jag inte behöver ha ångest, inte behöver oroa mej för att han inte får den sömn han behöver, den mat han behöver, den omsorg han behöver. Nu ska vi testa vår nya vardag, för det har vi inte gjort ännu. Ny vardag, bättre vardag - alternativ finnes icke!