Vet inte vad jag ska fortsätta livet med, riktigt, och det gör mej... Rastlös. Jo, mer än annat rastlös.
Det är jobbet, förstås, för hemma trivs jag utmärkt. Skulle nog egentligen vilja hålla mej hemmavid hela tiden, skrota omkring och vara lycklig och trivas och fånle, oerhört fjollig, väldigt, väldigt lycklig, och fullt nöjd med att ägna timmarna åt att älska och fixa runt i mitt underbara hus.
En kryddgård ska jag anlägga till våren, det vet jag säkert. Annars vet jag inte mycket, om sanningen ska fram.
Har tappat all lust på jobbet, vilket är rent chockerande för mej. Jag älskar ju mitt jobb?!?
Älskade, var det nog, för nu finns inget kvar, inget annat än stress, press, krav - ingen lust, inget utrymme att skriva ordentliga texter, ingen tid att leka fram orden och göra grejorna läsvärda - det är inte journalistik längre, det är information, i bästa fall, vill säga.
Förr var det mycket roligheter på jobbet. Men förr hade man också tid att prata med kollegor, visa, diskutera, be om råd, om ord, om svängningar - nu finns det inte kvar nånting av det, det finns ingen som bryr sej om det publicistiska, det är pengarpengarpengar, och jag, jag som blev journalist just därför att det var en möjlighet att utnyttja den lilla talang jag fått för att upplysa, utbilda, ge röst åt den som ingen har, och ja, leka med orden, måla bilder, jag har tappat lust och sting och gör som många lärare: går dit för att få lön. En dag till närmare pensionen.
Så vad gör man?
Jag försöker. Försöker få göra de där viktiga små reportagen, försöker engagera mej fackligt för att rädda kropp och själ hos mina kollegor (även om jag inte har en chans att ge dem tillbaka de tappade sugarna, de for ut genom samma fönster som de publicistiska idealen när vinstkrav och aktieutdelning och koncernbildning tog över efter forntidens tidningsmakare), försöker hitta utvecklingsvägar för mej den vägen - för jag vill inte sitta kvar och vänta på pensionen, sitta av dagarna därför att det hursomhelst, hur dålig tidningen än är, kommer lön den tjugofemte.
Usch och fy. Drömmer om storvinst på lotto, vilket är högst osannolikt eftersom jag inte ens spelar. Men tänk, ekonomiskt oberoende...
Skulle trampa in till chefen med uppsägningen i näven imorgon dag om jag kunde få ihop stålarna på annat vis, så illa är det. Och jag är extraledsen över min skruttkropp som gör att jag helt enkelt inte vågar kasta mej ut på frilansmarknaden, vågar helt enkelt inte ge upp skyddsnäten som hänger ihop med anställning.
Måste börja skriva mer för mej själv. Får inte låta mej kvävas av strypsnaran som jobbet numera innebär. Nånstans måste ju den där lilla talangen kvarstå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar