Mummel om omhändertagande

Körde tur och retur i snöstorm, nära hundra mil på 2 ½ dygn, och skulle göra om det igen. Hade kört dubbelt så långt om det krävdes, för hon är där och hon är kvar och det är värt varenda skräcksekund på de där vidriga vägarna...

Just nu tar jag om hand mej själv. Självomhändertagande, i och för sej med god hjälp av min älskade som så gärna vill ta hand om mej, skämma bort mej och göra mitt liv så lätt och så roligt och så lugnt och harmoniskt som möjligt. Han lyckas. Och jag försöker vänja mej.
Storsonen påstår att han fortfarande har prövotid kvar, han är ju tyvärr luttrad och glömmer inte den personlighetsförändring lillsonens pappa genomgick efter ett par år. Men för min del är det glasklart, jag har hittat rätt och hittat hem.

Och nu bryr jag mej om mej själv. Stavgår i mörker och snö före jobbet, det är fantastiskt fridfullt ute vid femsnåret på morgonen, och har man bara bra kläder och går fort fryser man inte ens. Kör mitt qi gong-program som stretching efteråt, och förundras (igen!) över att det faktiskt intet bara lossar stela muskler och leder utan också morfinmagen - vete fan hur, men det funkar, och det är bra. En medicinflaska som kan ställas undan, förstoppning avhjälpt på naturlig väg!

Mindfulnessövar, och dyrkar Jon Kabat-Zinn. Hade nog aldrig klarat av allt de senaste sisådär åtta åren utan honom, och jag fattar inte varför jag "glömmer" att göra mina övningar!?! Bara lägger ner och sunkar ner mej i elände, dumheter!
Men nu kan jag åter andas mej lugn, och jag hoppas att dottern kan ta till sej också den delen av dbt-behandlingen, det är guld värt, men hon har inte riktigt fattat det ännu. Där är visserligen Marsha M. Linehan husgudinna, men jag håller mej till min MBSR, jag, det funkar för mej...

Nu är det omhändertagande av mej själv som får gälla ett tag. Jag har nöjt mej med att bara finnas i min älskades ögon, men jag har inte tyckt värst mycket om mej själv på ett tag. Nu ska jag öva på det. Kropp och själ. Jajamen.