Mummel om livsförändringar

Igår när älsklingen och jag pratade kom vi in på det där med omgivning och reaktioner, och det är ganska spännande.
"Jag har ju märkt vilka som är min verkliga vänner nu", sa han, och jag inser ännu en gång att det är han som har fått uppleva den största förändringen i livet.

Han var den som alltid fanns till hands, nämligen. Han fanns till hands, ställde upp, åkte hit och dit och hjälpte den som bad om det. När han sen träffade mej förändrades det, litegrann. När vi flyttade ihop förändrades det ännu mer.

"Jag tänker helt annorlunda nu", säger han. "För mej är det du och lillen som är det viktiga, och jag ser honom som vår, ska du veta."

Och detta innebär, förstås, flera saker. Hans "vänner" anser att han förändrats och att han inte "ställer upp" längre - och det har de rätt i, på sätt och vis. För han finns inte på samma sätt, han kan inte släppa allt och springa, och enligt honom känns det faktiskt bra...
Jag slår vad om att det dock inte känns alldeles bra. Det känns aldrig bra när de man sett som sina vänner visar sej vara folk som vill nyttja och utnyttja och när de får ett nej vänder ryggen till. Vet jag. Been there, done that.

Vi pratade barn, förstås, barn och kommande barnbarn. Jag säger att det inte är blodsband som är det viktiga, det är tidsband. Följer man en liten människa från noll blir banden urstarka, och jag tror nog att lilleman och styvfadern har tid nog att knyta band, de också.
Han sa att det fortfarande gör ont då och då, det faktum att han inte kommer att få några biologiska barn, alltså. Och jag sa att det för mej gör ont att veta att jag inte kommer att få några barn med honom, för det gör det. Det känns helt enkelt helt fel - men det är som det är med det.
Gemensamma barnbarn får vi, om nu mina ungar vill och kan få barn, vill säga, och det är något som gör honom glad. Känns bra - även om det kan göra mej riktigt förbannad att vi var så unga och dumma att vi inte tog varann första gången...

Jag ser inlägg från hans kompisar på facebook, hur de upplyser om vilken tråkmåns han blivit, hur torr han är, och undrar hur han egentligen känner? Eller kanske inte. Jag kan förstå, det är ju en av fördelarna med att ha levt en del, man har upplevt snarlika situationer och kan förstå... Men det gör mej irriterad. Och jag tänker på pratet med dottern där hon sa att hon känner sej som ett ufo numer när hon kommer hem, att hon inte passar in i sitt gamla gäng, att de inte kan umgås utan alkohol och hon vill inte supa skallen av sej onsdag-fredag-lördag...

Jag tror inte att han ångrar sej, min älskade. Jag tror att han trivs bra med mej och med oss och med vårt gemensamma.
"Det känns inte alls som om det gick fort, heller", säger han, och jag förstår också där vad han pratar om.
Allt föll på plats. Bitarna la sej rätt. Inget mer med det.