Jag missar halva mitt barns liv, och det är ett jätteproblem för mej...
Jo, jag vet, jag är en egotrippad jävel som inte kan inse att det förstås är jättebra för älskade sladdisungen att bo halva tiden hos sin far, men ändå...
Jag trodde det skulle bli lättare med tiden, men så är det inte. I början, när vi just hade separerat, tappade jag fotfästet totalt. Givetvis bidrog allt kaos runt dottern till det, men att inte få ha den lille varje dag var det värsta. De veckor lillen var hos sin pappa blev inget annat än svarta hål, för hur det än var med allt annat var (och är) han ett strålande ljus i mitt liv.
Jag förmodar att oron gör sitt till, oron över hur han egentligen har det de veckor han inte är här, oron som förstärks varje vecka han kommer tillbaka och är uppochner både fysiskt och psykiskt, oron för hur ett litet barn påverkas av att vara utlämnad till en människa som är så helt självcentrerad som hans pappa är. Jag försöker övertyga mej själv om att det är bra att åtminstone mitt yngsta barn har en regelbunden relation med sin pappa, att jag ju vet vad det innebär för barn att inte ha det - men nackdelarna verkar överväga, och då blir det svårt.
Och jag längtar efter honom, hela tiden. När han kommer tillbaka blir livet som det ska igen, bitarna ligger helt och hållet på rätt plats, och jag blir lugn i själen.
När han inte är här är det... Hål?
"Det är mycket roligare när lillen är här", säger min älskade, och så är det. Att en liten människa kan ge så otroligt mycket, bara genom att finnas, är det inte helt underbart?
Är rädd för vad som ska hända, för att jag inte ska lyckas balansera livet åt honom tills han är stor nog att göra det själv. För att han ska bli alldeles för skadad när idoldyrkanperioden är över och han tvingas se sin pappa som han är. För att han ska bli och förbli arg på mej för att jag inte skyddat honom bättre...
Han fattas mej, nu och alla dagar jag inte får ha honom här. Jag längtar varje stund, och av någon anledning är det värre än någonsin just den här veckan.
Se det positiva? Ja, han kommer snart tillbaka, han kommer att sitta här hos mej i soffan och säga som han alltid gör, att han är så glad att vi köpte det här huset, att jag träffade älsklingen, och allt kommer att kännas helt igen...
Mitt lilla ljus. Glädjespridaren. En riktig gåva är han, och aldrig kommer jag att ångra att jag inte höll fast vid att jag hade fått nog många barn... Mirakelunge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar