Mummel om "såna där"

Tänker mycket på mej själv just nu, i smyg, och det väcker en massa känslor som är väldigt, väldigt svåra att hantera.
Minns hur jag slet för att först klara av att vistas bland folk efter sisådär fyra års sjukskrivning och rehabilitiering och sen för att visa att min hjärna och mina kunskaper inte gått åt helvete samtidigt som min kropp. Hur jag slet för att visa vad jag kunde och vad jag gick för, och hur det till sist faktiskt gav resultat, eftersom min dåvarande chef stod upp och tog sin egen lilla kamp, för mej...

De här åren har varit en berg-och-dalbana, minst sagt, men alltid har det varit jobbet som hållit mej uppe. Genom all skit med dottern, allt slit för att försöka få till en framtid för henne, separation och ensamstående-mamma-livet, ekonomiska svårigheter och depression, nya diskbråck och mer smärta - alltid jobbet som fanns där, jobbet som höll mej under armarna och lyfte mej.

Jo, jag har vetat om att jag inte är värd riktigt lika mycket som andra. Jag har vetat om att jag inte kan lika mycket som andra, men också varit medveten om att min arbetsgivare fått ersättning för det, så jag har fixat att hantera det, också.

Nu blir det svårt, däremot, eftersom jag fått veta med allt önskvärd tydlighet att jag är en "sån där".
En "sån där" som man vill veta hur man egentligen kan bli av med, det är nämligen lite svårare än vad det är med normala människor. Det har gått fint att ta emot ersättning som vida överstiger verklighetens arbetsnedsättning, inga problem där, billig arbetskraft är alltid välkommen, men nu har jag alltså gjorts till en "sån där" som man vill bli av med, till varje pris...

"Hur blir man egentligen av med såna där?"
Det frågan kommer att bränna i mej i resten av mitt liv, tror jag.

Jag vet dock att det aldrig någonsin funnits anledning att anmärka på mitt arbete. Jag är bra på det jag gör, en av de bästa, faktiskt, och det kommer jag också att bära med mej, tro inget annat. Jag kommer att vara rädd om alla de kommentarer som är fina också, men det är sant som det är sagt: en enda negativ kommentar raderar många, många positiva ur medvetandet.

Undrar hur jag ska fixa resten av min tid på jobbet, hur länge det nu blir? Gå dit varje dag, som en "sån där", och veta att jag inte är önskvärd. Energin är borta och det lilla extra kommer inte att finnas längre. Så sorgligt.