Själviskt mummel och skam

Jag är en egotrippad jävel som sliter sönder min familj.
Så känner jag idag.

Samtidigt känner jag också att jag är så jävla förbannad, så sårad, så ledsen, och jag kan inte hålla isär känslorna alls just nu.

Hudlös.

Jag säger: nu mår jag dåligt, jag orkar inte, ni får lov att stå ut med att jag gråter, att jag är lättirriterad, att jag blir ledsen och arg för ingenting, och de säger, ja, självklart, vi förstår.
Men så blir det förstås inte. Det blir inte så, eftersom Mamman inte gör det hon brukar (ska?), inte ser till att allting flyter på, att de små konfliktungar som alltid ploppar upp i en familj sjasas ut ur huset innan de hunnit växa till sej, inte finns för att lägga en sval hand på pannan på vem-som-nu-behöver och av vilken anledning det nu må vara...

Jo, idag är jag bitter. Bitter och ångestfylld på det, ännu en skitvecka startar ju nämligen och jag vet att jag kommer att möta de där människofientliga små männen igen, öga mot öga, måste lyckas hålla masken (jo, där tar jag faktiskt fram mamma-takterna, även om det aldrig skulle falla mej in att lägga några svala händer på just de där pannorna!!!) och inte bara det utan också lyckas göra mitt jobb som vanligt, i den förfärliga miljö som skapats...

Tjafs och fånigheter är det, och jag tänker att jag ska packa en liten väska med det nödvändigaste, tanka gamla bilen och åka till stugan. Bo där några dagar och nätter, med skog och sjö och miljoner trattkantareller som står i stora buketter och väcker samma känsla som guldfeber. Skogen...

Vi var där i helgen, eldade ris och skräp, föräldrarna var så glada, min mor grät när hon tackade mej för att jag tvingat upp mina grabbar, och storsonen tackade också för en fantastisk dag efter ett jättebråk när jag väckte honom som avtalat... (grät i en timme, för när jag börjar kan jag nämligen inte sluta, så ser det ut nu, herregud)
Men när vi gick i skogen, trollskogen, John Bauer-skogen, såg jag på den kullriga, mossbetäckta marken, tänkte att där vill jag lägga mej, titta upp mot himlen, se träden och fåglarna och himlen, och somna.
Igår kväll kom de där tankarna igen (just den planen är gammal, jag vet ju precis hur det kan göras, hade ju ganska konkreta suicidplaner för några år sedan, mest medicinframkallade men inte enbart), på den mjuka mossan och tabletterna och vinet och jag är glad att jag har en tid hos kuratorn idag.

Pratade med min fantastiska läkare förra veckan, ringde vårdcentralen och fick beskedet att första tiden jag kunde få hos honom var om nära tre veckor, och då grät jag. Grät och bad sköterskan att lämna en lapp till honom, om nya symtom, om kramper som tar sömnen ifrån mej, om att jag behöver hjälp. En timme tog det, sedan ringde han. Och allt var gott igen... Nää, inte riktigt. Men det gav en sån boost.
"Den här fajten ska du orka ta", sa han, så det blev tre nätter på stesolid, och jag har sovit utan kramper.
"Om det går åt helvete börjar vi om och skaffar dej ett nytt jobb", sa han, och det kändes som om det kommer att ordna sej, det här, för om man har en sådan människa på sin sida finns inga andra alternativ.
Problemet är att jag inte vill ha något annat jobb. Jag vill ha mitt jobb.

Jag inser att det aldrig skulle bli detsamma, förstås, att hur det än blir blir det fel, ingenting blir någonsin bra där igen efter detta. De som blir kvar mår dåligt. De som får gå mår kanske ännu sämre. Och det blir mycket bitterhet och ilska som kommer att ligga kvar och bubbla, kanske gro.

Så det bär jag omkring på, ilskan och bitterheten, uppgivenheten och hjälplösheten, och övertygelsen om att det här samhället är på väg åt helvete... Tillochmed storsonen, hittills övertygad kapitalist, tvivlar... Jag säger: De flesta "system" är finemang i teorin, och sedan kommer människor in i det. Makt och pengar korrumperar, och till sist har människor trasat sönder alla fina teorier och idéer med egennyttan.

Men nu åter till mej. Jag har gråtit inatt, och hur längesedan är det jag grät mej till sömns? En enda mening, en rad ord med en klar underton av elakhet gör det mot mej nu. Jag klarar inte av det, klarar inte att känna att också min älskade tröttnar på att jag är ledsen och trött och arg och...
När också den grunden skakar vet jag inte vart jag ska vända mej, och ser skogen.
Och skäms. Så mycket skam och skuld, och även detta lägger sej som extra ton på bördan.

Vet inte vad jag ska göra nu. Så enkelt är det.