Mummel om #sjuktjobbigt

Hashtag heter det, det lärde jag mej på kurs. Där lärde jag mej även twittra, och framförallt att följa twitterflödet.
Nu kan man bara hoppas. Att just den hashtagen, #sjuktjobbigt, kan öppna ögon, sätta strålkastare på, få folk att fatta att det är VERKLIGHET FÖR HELVETE, min verklighet, dotterns verklighet, mångas verklighet, både tjejer och anhöriga. En del killar också, men allra mest tjejer.

Kanske kan det rädda liv, för liv krävs. Unga liv, så många framtider, fantastiska upplevelser som aldrig får upplevas, barn som aldrig föds, hopp som bara försvinner. Jo, jag gråter, och det har jag gjort hela dagen, för nu känns det hopplöst.

Var glad när chefen inte svarade imorse och jag kunde mejla om att jag inte kommer idag, jag är sjuk, eller nåt, för jag orkar inte prata med någon. Inte förklara mer.
Att jag började gråta berodde på att vikarierande kurator ringde (hon sa: "din kurator slutade mycket plötsligt" och jag tänkte: yeah right, kurator utan ärlighet, finemang), för att säga att hon bara finns på plats under två månader, tjänsten är utlyst, vill jag ändå...? Jag sa att jag ville. Men hon finns bara där tisdagar och onsdagar, kanske, och det funkar inte för mej. Så det blir inget kuratorstöd, nu när jag verkligen behöver. Det tog jag alltså som anledning till att börja gråta, och jag har fortsatt. När jag ser Aftonbladets nya satsning grät jag ännu mer, för jag kan inte låta bli att känna att det ju är för sent, så jävla för sent, för så många. Kanske också för oss.

För alla som är nära drabbas, tro inte annat. Till och med de som drar sej ifrån, som min familj, föräldrar och syskon, drabbas, trots att de gör sitt bästa för att låtsas som om ingenting är fel, som om allt är "normalt"...

Så jag tänker faktiskt twittra. #sjuktjobbigt-twitter, och jag tänker berätta det för dottern, också.
Inte för att jag tror att hon har något emot det, tvärtom, kanske. Jag har ju hela tiden sagt att vi inte har något att dölja, inget att skämmas för, och det har varit oss en styrka. Givetvis annat också, men mest en styrka. Kanske spelar hennes borderline in där - den kräver bekräftelse, kräver att hon syns och finns.

Pratade med en kollega igår, h*n har en dotter som lider av svår anorexi och har gjort i många år. Där har det däremot varit tystnad och hysch-hysch, vilket jag finner en smula paradoxalt: skärsår är lättare att dölja utåt än anorexi, om man säger. Vi pratade i alla fall, och jag fick uppfattningen att h*n tyckte att det var ganska skönt med min här-döljer-vi-ingenting-attityd... Lite skönt, och lite skrämmande, också, för man ska ju inte visa sina "svagheter" i detta samhälle, och man ska vara "normal"...

Detta blir osammanhängande och hysterisk, precis så som jag är nu. Inget bra utgångsläge inför morgondagen, kan man tänka. Å andra sidan: varför ska inte jag för en gångs skull vara en riktigt totalhysterisk skrikragata på den jävla förbannade vårdplaneringen som alla som deltar vet är skitsnack? Inget av det som beslutas där kommer att vara möjligt att genomföra i praktiken, för de resurserna finns nämligen inte i psykvården. Min dotter sliter och försöker, följer det som bestämts - och möts varje gång av en motpart (ja, en MOTpart!!!) som inte lever upp till det som lovas ut.

#sjuktjobbigt är just vad det är, och det gör mej väldigt glad att AB satsar på det. Det gör mej samtidigt djupt, djupt deprimerad av två orsaker: det borde fan inte behövas. Och jag borde ha fått göra det på min arbetsplats, i någon form.

Jag vill tacka er som finns där för mej, som läser mina förvirrade rader och som ger mej styrka att fortsätta, också när det är som allra, allra jobbigast. Jag misstänker att det inte är helt ovanligt att också anhöriga till psykiskt sjuka tar sina liv, nämligen. Jag har ofta tänkt på den flyktvägen själv. Det kommer förmodligen inte att hända, främst för att jag inte tycker att det är ok att lämna skiten till andra och därtill spä på den, men som sagt: också för mej finns de tankarna med.

Sprid gärna länken. Och ni som twittrar: twittra #sjuktjobbigt om ni orkar. Kanske kan vi tillsammans bli starka nog att sparkar systemfelet i röven?

(och ja, jag vet att jag säger emot mej själv. Bloggar megaanonymt och påstår att vi  är helt öppna med allt. Det har sina orsaker. Som att dottern mycket väl skulle kunna använda bloggen emot mej när hon goes borderline. Det har hänt förr. Och jag behöver det här utloppet för känslor något så gruvligt...)