Mummel om tokigheter

Jag läser Läkartidningen, och är inte ett dugg förvånad.
Det är nämligen så att jag brukar prata med min egen läkare, och annan vårdpersonal, för den delen, så jag har hört det förut.
Ändå känner jag... Förtvivlan? Jo, det är det nog. Det blir ren förtvivlan när man får bekräftelse på att också inom de områden man vill tro att det viktigaste är människor är det Mammon som styr.

Jo, Syster kära, jag vet att du för din kamp mot eländet, men som sagt: bekräftelsen på att just den sjukan får styra alla delar i samhället är något om lämnar en riktigt sur känsla i magen.
Tyvärr är det ju också så att de som protesterar, de som försöker hålla emot, plötsligt kan finna att de förflyttas eftersom de har "samarbetsproblem", som min kurator. H*n höll inte käft. H*n försökte protestera, hålla emot de värsta stolligheterna, skydda sina kollegor genom att nyttja sin lagstadgade rätt som facklig - och hon åkte väck. Tillsammans med en till, samma typ, inte tyst accepterande m a o.

Ett hopp kvar: min läkare. Det är en stridbar person som inte heller sitter tyst och accepterar. Sist vi pratade röt han: "Jag ska vara doktor, inte sekreterare! Jag ska behandla patienter, inte sitta med högar av idiotiska papper som jag inte har kompetensen att hantera! Det kan andra bättre, och nu ska vi banne mej ha tillbaka sekreterarna som har de kunskaperna!"
Jag håller tummarna för honom, men är tyvärr rädd att dumsnålheten också här får råda.
Hade en deal med en annan läkare, att jag skulle gå dit även om mitt ärende mycket väl kunde klaras av via telefonen, för annars blev det inget streck för besök i protokollet, och då såg inte "besöksstatistiken" bra ut. Men jag hade krav tillbaka: att jag inte skulle ta av någon annan patients tid, någon som verkligen behövde träffa en läkare... Är det inte helt vansinnigt?

Sprider sej gör det också. Stolligheten är bedövande.
Pratar med dottern, som faktiskt åkte tillbaka till avdelningen eftersom hon kände att helgen hemma inte alls gick bra, och hon är så ledsen och rädd. Läkaren på avdelningen har, enligt hennes uppfattning, satt allt sitt hopp till hennes dbt-terapeut, vilket bara det är ett rent skrämmande tecken på okunnighet. När nu terapeuten varit där, och konstaterat att dottern inte klarar öppenvårdsterapi och därmed skrivs ut från enheten och remitteras tillbaka till psykmottagningen, vad händer då?
Kan läkaren inse att det är fråga om mycket, mycket mer än "vanligt" borderline-beteende? Att hon behöver annan psykiatrisk vård för att komma upp i en nivå där hon åter kan börja jobba med sej, där hon alls är mottaglig för terapi?

Hon vill tillbaka till behandlingshemmet. Förstås. Det är något jag vetat länge, kanske redan några veckor efter att hon skrev ut sej och stack därifrån. Samtidigt vet jag att det är en väldigt falsk "trygghet", att det inte alls blir lättare för henne att få behandling i sluten vård. Behandlingen i sej är stentuff, spelar ingen roll var hon befinner sej.
Hon är nu livrädd för att bli utskriven. Hon säger: "Jag vet att jag inte kan gå här och göra ingenting, men jag vet ju också att jag inte klarar av att vara hemma. Jag sökte ju mej hit för att jag var rädd för vad jag kan göra mot mej själv, och den känslan har inte gått över. Blir jag utskriven kan jag skada mej, eller döda mej."

Insikt är inte alltid bra. Och mina insikter får mej att tappa andan totalt, jag får kvävningskänslor av att tänka på hur min lilla älskling har det, och jag kan helt enkelt inte tänka tanken till slut.
Jag kan säga att jag vet att mycket få med den här diagnosen når medelåldern, jag kan säga att dödligheten är skrämmande hög, men jag orkar helt enkelt inte sätta de tankarna i relation med henne nu. Inte på riktigt. Orkar inte.
För om jag börjar gråta nu kommer jag inte att kunna sluta.