måndag 6 februari 2012

Positiva mummelsaker

Jag måste minnas
  • att jag har två fina, underbara friska pojkar
  • att jag har en man jag älskar - och som älskar mej!
  • att jag har stöd nu, vilket jag aldrig haft förut
  • att dottern faktiskt fortfarande lever
  • att jag har stabil ekonomi, och inte längre behöver vända på varje krona
Det finns mer. Det är jag säker på. Jag är säker på att det finns en hel massa mer på positiva-saker-listan. Det är bara det att jag inte kommer på fler nu.
Men de finns, och det behöver jag komma ihåg. Inte bara elände och ångest och rädsla. Det finns kärlek och positiva saker också.

Kan ni hjälpa mej att påminna om det?

2 kommentarer:

Anonym sa...

jag tror att det är viktigt för både intagna och anhöriga att hitta de där sakerna som gör att man kan se de där ljusa sakerna i livet med. Jag blir glad att läsa att du i alla fall känner att du har stöd i allt. Tyvärr glöms anhöriga ofta bort, ni anhöriga går ju igenom en väldig massa. Att se någon man älskar må dåligt är inte lätt.

Skickar dig en stor styrkekram. Ta hand om dig.

Mummel sa...

Att vara anhörig är ett glasklart och eggvasst helvete.
I början är man så helt utlämnad, och tror på vad de professionella säger, vilket senare i många fall (i alla fall mitt/vårt) visar sej helt idiotiskt. Tänker ibland på hur sviken min unge måste känt sej när jag i hennes ögon tog någon annans parti, stod på "motståndarens" sida.
Längre fram är det ju tvärtom, och inte bättre: man upptäcker det systemfel som kallas psykvård, där kommunikation och kunskap så ofta fattas. Läkarna håller sej på sin lilla kant, ofta uppspetade på jävligt höga hästar, och vet ofta i princip ingenting om de olika behandlingsalternativ som faktiskt finns. För de kan ju bara piller. Det ligger i sakens natur, s a s.

Nåja. Vi har nog klarat oss på galghumorn, och folk tror nog ofta att vi inte är riktigt kloka när vi kan garva åt också de hemskaste av incidenter. Inte just då, när de händer, förstås. Men sen. Du känner nog också till den alldeles otroligt sjuka humor som härjar i korridorerna på slutna avdelningar, misstänker jag.
Allt går att garva åt, i princip. Att dottern är mycket lik han hackspetten i Kalle på julafton, t ex - det gjorde mormor jävligt upprörd... Hur kan vi bara skratta åt så sorgliga och hemska saker som självmordsförsök och - tankar? Jo, för att vi måste, förstås.

Förr har jag varit expert på att hitta de där små ljusglimtarna i det stora svarta, också. Just nu - nja... Har tappat den förmågan, och det gör mej lite rädd.
För också jag har i perioder varit mycket nära döden. Också jag har alltför ofta sett den som en alldeles realistisk och t o m ganska självklar lösning.
Hittills har jag insett att just den själviska vägen har jag inte rätt att ta, det är bara att lassa över skiten på andra, så väldigt orättvist för dem som blir kvar.

Nu försöker jag övertyga mej själv, mest. Om att jag kommer att hitta upp ur också den här avgrunden. Spelar stark och kompetent, förstås, det finns ingen annan som kan göra det, inte för henne. Ett elände, det där. Hon har bara mej. Hon behöver fler.

Tack för kramen, den behöver jag.
Och kram tillbaka - det kan du behöva, kanske.

<