Mummel om att sluta finnas

Fick en insikt idag.

Den slog mej som en hammare i skallen, och lämnade mej upplöst i tårar i timmar.

Upplöst i tårar är mitt normaltillstånd. Jag är en riktigt tråkig jävel.

Iallafall:
fick ett samtal från behandlingshemmet, det var dags för nästa tur till akutpsyk, de hade just åkt, men om jag väntade nån timme skulle det säkert gå bra att ringa sjukhuset för att höra vad som hänt.
Så jag upplöste mej i tårar en stund till - det här var före den stora upplösningen, förstås, gav fan i att svara i telefon ett par gånger ( jag pallar bara inte att förklara att nej, jag sov inte och nej, jag är inte förkyld, jag gråter, var det något mera???) och så ringde jag sjukhuset. Givetvis hade jag fått fel nummer, men de kopplade mej rätt.

Till akutpsyk, således. Mycket vänlig sköterska. Och det måste jag ju förstå att det råder sekretess. Jomen, har ni inte kvar några journalanteckningar sen sist, där måste det ju stå att er patient själv säger att det inte råder sekretess gentemot mej?

Det var förstås hopplöst. Och prinicpiellt alldeles korrekt handlat av sköterskan, låt ingen skugga falla över henne för fan.

Sen tog det en stund. Hon fick mitt nummer, kollade med personalen som var med, och ringde sedan upp för att få prata med en snorande, hulkande sak. Det vill säga mej.
Nu kunde hon berätta att ja, min dotter fanns där. Och hon hade just fått komma in till doktorn, måste ha varit många timmars väntetid idag.

Inget mer.

Då slog det mej, egentligen för första gången sådär på riktigt, mitt i magen - jag har ingen rätt kvar.

Jag har, om man ska tro soc och psykiatrin, en jävla massa skyldigheter, måste-saker. Men inga som helst rättigheter, inte ens att få reda på om hon befinner sej där. När hon väl är utskriven från behandlingshemmet kan hon skära sönder sej, knarka, hamna på sjukhus, och jag kommer ínte ens att få reda på det. Ingen kommer att kontakta mej och säga att du, vi har din dotter här hos oss, hon har bitit sönder armarna i ett ångestanfall och det vore bra om du kunde...

Inte. För det får de nämligen inte göra. Det är nämligen bättre att unga människor som inte vet vare sej ut eller in får hantera det utan stöd..

Mammatigern vrålar, kan man säga. undrar om det kan funka med ett sånt där inplastat kort där det står att ingen sekretess råder genemot mamma???

Måste måste få sova inatt, det blir ännu en tuff dag i morgon

Inget mummel, bara gråt.

En kokongvecka med svåra smärtor, fysiskt och kanske framförallt i själen.

Idag: ett otal samtal hit och dit, med samma resultat: det finns ingen hjälp och inget stöd, jag förväntas ensam klara av att få oss alla att överleva.

Där står vi nu. Det är en fråga om överlevnad.
Jag kan jobba, gå på ICA, dammsuga, skura toaletter, ta promenader - men det är bara en låtsasvärld. Det jag försöker uppnå genom att låtsas normalitet är överlevnad.

Sen slår verkligheten igenom, och jag inser - ännu en gång - att jag är ensam, och att jag inte har en aning om vad jag gör.

Så gå på känsla då?

Tjolahopp. Vilken är känslan när det är nya märken efter vassa verktyg som sliter mej tillbaka från låtsasvärlden? Panik. I panik ringer jag ännu en gång, till BUP, till socialen, till sjukhuset - och får samma svar som sist, förstås får jag det, vad hade jag väntat mej?

De hänvisar till varandra:
"Det är ett underligt sätt att resonera på" säger psykologen då jag berättar att soc inte kan göra nåt eftersom de anser att det är ett psykiatriskt problem.
"Jag kan inte svara på om läkarene är färdig, missade hon inte en tid?"
"Jo, det gjorde hon, men om nu läkaren vill träffa henne igen, varför har hon inte blivit kallad?"
"Det kan jag inte svara på, läkaren finns ju bara här två dagar i veckan, och nu har vi ju haft planeringsdagar och hoppsan! Jag ser att vi inte är här när läkaren kommer nästa gång heller...."

Nähä?!? Ska jag tala om för er vilken tid min unge ska komma till läkaren?

Förvirring. Det brinner i mina kinder, jag kan inte låta bli att gråta.

"Vad ska jag göra, då?" gråter jag. "Är det polisen eller akuten som gäller, ska jag vänta på nästa självmordsförsök eller på att hon skär så djupt att hon behöver läkarvård?"

"Ja.....", säger barnpsykologen och låter ämnet falla. Ännu en gång.

Och jag ligger ner en stund, hjälplös. Gråtande. Sen ringer jag nästa samtal.

Och planerar artikeln där en annan mamma med ett barn med mycket lika symtom och beteende ska få berätta om hur hennes värld rasar samman och hennes familj slits i bitar.
Nej. Jag skriver den inte själv, det går ju inte, förstås. Det går inte chefen med på. Men jag fixar hela grejen, och om jag lyckas övertyga honom om att det faktiskt finns fler bitar i en människa än yrkesrollen ställer jag också upp som anonym källa. Om jag överlever tills dess. Om mitt barn överlever tills dess.

Är det fel?