En kokongvecka med svåra smärtor, fysiskt och kanske framförallt i själen.
Idag: ett otal samtal hit och dit, med samma resultat: det finns ingen hjälp och inget stöd, jag förväntas ensam klara av att få oss alla att överleva.
Där står vi nu. Det är en fråga om överlevnad.
Jag kan jobba, gå på ICA, dammsuga, skura toaletter, ta promenader - men det är bara en låtsasvärld. Det jag försöker uppnå genom att låtsas normalitet är överlevnad.
Sen slår verkligheten igenom, och jag inser - ännu en gång - att jag är ensam, och att jag inte har en aning om vad jag gör.
Så gå på känsla då?
Tjolahopp. Vilken är känslan när det är nya märken efter vassa verktyg som sliter mej tillbaka från låtsasvärlden? Panik. I panik ringer jag ännu en gång, till BUP, till socialen, till sjukhuset - och får samma svar som sist, förstås får jag det, vad hade jag väntat mej?
De hänvisar till varandra:
"Det är ett underligt sätt att resonera på" säger psykologen då jag berättar att soc inte kan göra nåt eftersom de anser att det är ett psykiatriskt problem.
"Jag kan inte svara på om läkarene är färdig, missade hon inte en tid?"
"Jo, det gjorde hon, men om nu läkaren vill träffa henne igen, varför har hon inte blivit kallad?"
"Det kan jag inte svara på, läkaren finns ju bara här två dagar i veckan, och nu har vi ju haft planeringsdagar och hoppsan! Jag ser att vi inte är här när läkaren kommer nästa gång heller...."
Nähä?!? Ska jag tala om för er vilken tid min unge ska komma till läkaren?
Förvirring. Det brinner i mina kinder, jag kan inte låta bli att gråta.
"Vad ska jag göra, då?" gråter jag. "Är det polisen eller akuten som gäller, ska jag vänta på nästa självmordsförsök eller på att hon skär så djupt att hon behöver läkarvård?"
"Ja.....", säger barnpsykologen och låter ämnet falla. Ännu en gång.
Och jag ligger ner en stund, hjälplös. Gråtande. Sen ringer jag nästa samtal.
Och planerar artikeln där en annan mamma med ett barn med mycket lika symtom och beteende ska få berätta om hur hennes värld rasar samman och hennes familj slits i bitar.
Nej. Jag skriver den inte själv, det går ju inte, förstås. Det går inte chefen med på. Men jag fixar hela grejen, och om jag lyckas övertyga honom om att det faktiskt finns fler bitar i en människa än yrkesrollen ställer jag också upp som anonym källa. Om jag överlever tills dess. Om mitt barn överlever tills dess.
Är det fel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar