Mummel om förtvivlad hjälplöshet

På sjukhuset, den låsta avdelningen, som är i kaos med ett stort antal vikarier och patienter i olika grader av aggressivitet och apati, Gökboetassociationerna är inte långt borta.

Hon är skrämmande mager och kritvit, och personalen stoppar mej i korridoren, de som är ordinarie, vill säga, och uttrycker sin oro.
Liksom jag känner de inte igen sej i hennes mående. Inte som vanligt, inte alls.
Men hon pratar med mej. Jag tror att hon också har börjat prata lite med personalen också, men det tog nära två veckor, två veckor av inlåsning och självskador som ingen visste om.

Hon berättade för mej att hon skadade sej mycket mer än de visste då, och jag sa att jag ska prata med dem, är det ok?
"Du kan inte fråga mej sånt nu", säger hon. Så jag sa att jag ska prata med personalen, och hon nickade.
Så rädd... Både hon och jag, tror jag, för varför skulle hon annars berätta? Risporna i ansiktet såg jag ju, och personalen också, förmodar jag, men allt det andra såg ingen. Och ingen reagerade visst på blodiga lakan och handdukar heller.
Tvingade till mej ett anhörigsamtal, med läkaren. Berättade om min stora rädsla, om hur annorlunda det är den här gången, hur jag inte känner igen, hur hon inte känner igen, och att jag tror att hon för första gången upplever en djup depression.
Får inget gensvar. Alls.

Hon är ordinerad Xanor, som depottablett en gång om dagen och därtill vid behov. Hon har ständig ångest och svårt att andas, och hon säger: "Jag känner ingenting, förutom ständig ångest, och när jag inte känner något kan jag ju inte börja nysta i vilka känslor som orsakar ångesten".

Hon har berättat om självmordstankarna, hur hon tänkte hoppa framför tåget, hur hon vaknade med tanken på att hänga sej, och det är fruktansvärt otäckt. Aldrig förr har hon pratat så, och även om vi haft otaliga tillfällen med akuten på grund av intoxer har det inte varit såhär. Då var det ett medel för att orka fortsätta, för att få hjälp, inte ett slut.

Den dagen vi till sist lyckades få henne inlagd sa hon till mej att det skulle ha varit mycket lättare att ha gjort det på det andra sättet, det vill säga skada sej, eller genom ett självmordsförsök, för att göra så som vi gjort upp tillsammans med vården funkar ju inte.
Och vad ska jag säga? Jag vet ju hur det fungerar. Jag vet varför hon inte vill åka in till akutpsyk. För att om hon åker dit och säger att hon tänker skada sej, att hon tänker ta sitt liv blir hon hemskickad.
Så går det till. Det har hon upplevt så många gånger att hon alltså inte vill åka dit längre. Utom i ambulans, då, och målet är ju att undvika det.
Vårt mål. Inte vårdens, kan man tänka.

Jag har burit mycket rädsla genom åren, men aldrig någonsin har jag varit så rädd som jag är nu. Höstens alla händelser har brutit ner och mattat ut henne, det är jag säker på. Pappas cancer, flytt, fysisk sjukdom som gjort att hon tappade mer än tio kilo på bara några veckor, bemötandet hon fick då av vården med misstro och folk som förutsatte att de symtom hon hade berodde på hennes psykiska sjukdom - allt detta i kombination är för mej en självklar förklaring till vad som händer nu.

Utmattningsdepression? Inte alls omöjligt. Och läkaren säger: "Jag ser i din journal att du fått antidepressiva utskrivet förut och att de inte hjälpt dej", och så är det med den saken. Dottern säger att hon ju aldrig varit deprimerad förut, vad skulle de ha hjälpt för då, men än så länge är det alltså vitaminer och benzo, vilket gör henne förtvivlad.
Hon vill inte ha det. Hon vet hur jobbigt det är att komma av skiten sen.

Jag vet inte hur jag ska orka. Vet inte heller om jag vill. Vet definitivt inte vad jag ska göra, även om jag givetvis både orkar och gör, fan vet hur.
Känns som om jag sviker, om och om igen. För jag kan inte lindra, inte hjälpa, inte göra allting bra. Inte ens kan jag få läkaren att fundera på om den hopplösa borderline-bruden faktiskt kan ha en depression på grund av vad livet bjudit det senaste året.

Mummel om knäppisar

Jag tror att detta är det värsta jag sett när det gäller intagna, och det vill inte säga lite.
Dottern ringer:
"Mami, jag blir tokig på riktigt, det är inte en lugn stund, oväsen hela tiden, jag orkar inte med det här, det är rena dårhuset här!"
Säger förstås att det ju faktiskt är ett dårhus - dagens upplaga av dårhus - och att jag förstår vad hon menar, för jag var faktiskt där och såg hur det ser ut.
"Jag pratade med personalen om det, att jag inte står ut", säger hon, "men de säger bara att jag får stå ut vid måltiderna och annars vara på mitt rum, hur kan de säga så?", och vad svarar man på det? Att det är så det är?

Gökboet. Så känns det. Jag blir inte ofta rädd på slutna avdelningar längre, men igår var ett sådant tillfälle. Jag föreslog att hon skulle plugga in sina lurar och lyssna på musik, och då sa hon att hon ju ändå såg dem, och när jag föreslog en sovmask sa hon att då ser hon ju inte om någon kommer för att hoppa på henne, och jag tänker att ja, jag förstår henne, jag förstår vad hon menar efter vad jag själv såg.

Lurarna, ja. Dem får hon ha, men bara ute i korridoren. Hon är förbannad på att hon inte får ha dem och sin laddare, men då föreläste jag en smula om handlingar och konsekvenser - hon har skadat sej under den tid hon var inlagd i Stora staden.
När jag kom dit med hennes grejor gick jag sönder. Hennes vackra lilla ansikte, sönderrispat.
Det är första gången hon gett sej på sitt ansikte, vad jag vet. Men vad vet jag? Jag vet att hon inte har ärr i ansiktet, inte som på armar, ben, bröst, mage...

Hur kan jag stå ut med att skriva detta? Hur kan jag reagera på hennes rumskompis som jag gör, med ett "hon har värre ärr än dottern", bara konstaterande, inte mer?

Kanske är jag lite galen själv nu. Kanske är jag en av knäppisarna.

Jag föreslog att hon skulle låtsas att hon var journalist under cover, försöka ta ett steg tillbaka och observera människor och beteenden för att kunna distansera sej från allt det jobbiga, från alla som går henne på nerverna och ger henne än mer ångest, och då sa hon att då kan ju någon tro att jag är schizofren, och jag svarar: "Men vad gör det, då?"

Så är det nu. Den becksvarta humorn får regera, annars delar vi nog rum snart däruppe, hon och jag. Bland de andra knäppisarna.

Reagerar som jag alltid gör, med att bli mer eller mindre rasande över att alla, oavsett diagnos, tvingas ihop på samma avdelning. För de har ju alla "psykiatrisk problematik". Som benbrott och hjärtinfarkt, det är väl "fysisk problematik", och borde m a o behandlas på samma sätt???

Att se dessa människor, mitt i sitt värsta lidande, tvingas ihop på ett sätt som inte ger någon av dem möjlighet att få den hjälp de behöver är fruktansvärt. Tillochmed jag vet ju att man behöver lugn och ro om man har ångestproblematik - och då är alltså alternativet att stanna på rummet under vårdtiden.

Den är, enligt läkaren, tre till fyra veckor, och det grät hon över. Jag sa att det är som det är, något vi har att förhålla oss till nu, och jag förstår hennes förtvivlan över att behöva vistas så länge på avdelningen. Samtidigt är det, för mej, en oerhörd lättnad. Inte en komplett sådan, förstås, jag såg henne och vet att hon kan skada sej om hon vill, men jag vet ju också att det finns personal där, det finns mediciner som delas ut ett piller i taget, och jag kan tillåta mej att inte vara ansvarig under en tid.
Stannar hon? Jag är tveksam. Det är ju faktiskt så att hon vilken sekund som helst kan bestämma sej för att hon inte vill vara där, hon kan skriva ut sej - och det ska mycket till innan det sätts ett vårdintyg.
Det vet jag, för jag har varit med förr. Liksom hon. Och kanske är det just det som kan få henne att stå ut. Hon har erfarenheter och kunskaper som gör att hon är medveten på ett helt annat sätt än för bara något år sedan, och jag måste tro att det gör att hon inte drar därifrån i affekt.

Sover gör jag inte, och jag börjar oroa mej väldigt för mej. Jag försöker dra energi ur min trädgård, plocka mina örter och kryddor och använda dem i köket, men det är svårt. Mat smakar damm, och färgerna är bleka. Jag kan känna dofter, men också de är fadda och urlakade.
Det är nära nu.

Misstag att tro på positiva saker

Såhär är det: när det äntligen händer bra saker, sånt som är positivt och framåtriktat och tycks kunna leda till nånting bra för min dotter - så skär hon sej. Eller rispar. Huvudsaken är att hon gör sej illa, och på sjukhus kan hon ju inte komma åt att spara medicin så att hon kan överdosera, men grejor att rispa eller skära med är inte så svårt att få tag på.

Jag plockar av henne gem, häftklamrar, you name it - men det är inte svårt att hitta på nåt annat.

Så är det nu. Igår kväll sms:ade storsonen, han var skitorolig eftersom hon facebookade en massa skit. Jag ringde avdelningen, bad dem titta, och allt var lugnt. Sa de.
Kvällen före hade hon rispat sej, däremot. Efter en jättebra dag med positiva besked och umgänge med fina vänner, för så fungerar det.

Om allt är skit gör hon sej illa, ångesten lättar, säger hon. Av blodet och smärtan, uppenbarligen. Om det är bra gör hon sej också illa, eftersom hon är övertygad om att hon inte förtjänar att må bra och därför måste hon straffa sej själv.

Sjukt va? Jag tycker att det är sjukt. Jag vet att det är sjukt. Det vet hon också, och vi står på samma plats där: ingen av oss förstår varför hon funkar som hon gör eller ens hur. Det är en önskan hon har uttryckt nu på senare tid, hon vill veta vad det är som händer i och med henne, förstå sej på sina känslor och varför de tar sej uttryck i ångest och självdestruktivitet.

När jag pratade med korttidsboendet var jag noga med att påpeka att hur otrevlig hon än kan vara (och det kan hon, lita på det, uschiamej) så har hon aldrig varit våldsam, aldrig vänt sin ångest utåt. Om man kan säga så.
Det var så inihelvete skönt att prata med den där kvinnan, hon var lugn och fin och sa helt rätt saker, att de var vana och inte blev rädda av ångest och blod och panik, att de var vana att de boende var otrevliga och inte tog saker personligt.
Det viktigaste: hon pratade om sen.
Hur det kan bli efter behandlingshemmet. Att kanske min dotter behövde komma och bo hos dem ett tag efter behandlingshemmet, som om det är ett faktum att hon får sin ansökan beviljad (och om jag vore religiös skulle jag tillbringa min tid på knä i bön, det ska ni veta!) och att det är viktigt att tänka minst ett steg vidare.

Så chockartat. Det finns faktiskt människor inom kommunen som försöker se individer, se att de har en framtid och inte bara ett nu. Vi är vana vid att det görs först och tänkes efteråt, när allt gått åt helvete, så denna framåtriktade inställning... Glädje. Chock. Hopp?
Men hon klarar det inte, inte ens det. Det blir för bra, och hon rispar sönder sej igen.
Fy fan så hon ser ut, armar och ben och bröst, magen är ganska ok men ärrad ändå... Vill inte tänka så. Måste vara den som orkar se det bra, det goda, det positiva och bära mitt barn lite lite till även om hon passerat myndighetsdagen...


(Nu gör jag som vanligt, skriver alldeles för långa inlägg för bloggosfären, men det skiter jag i. Min blogg. Min ventil, och där behöver jag spy ur mej. Jag blir aldrig nominerad till bloggawards (vilken grej, förresten....) och det skiter jag också i. Egentligen är väl det här inte en blogg? Jag vet inte reglerna, men det skiter jag ännu en gång i. )

Mummel om luckor

Krisreaktion är ett intressant ord. Det är vad jag har, enligt läkarens intyg.
Lite mer idag än igår, kanske, och kanske ännu mera imorgon, vem vet.

Idag: ändrad vårdgrad, så dottern ville ut och fika, till stamstället och träffa de vänner som med stor sannolikhet var där - någon är alltid där.
Ok, sa jag, hur ska vi göra? Vill du vara ensam, ska jag följa med, hur vill du ha det?

Vet inte, säger hon, för det gör hon alltid. Inget vet hon längre, och inget har hon vetat under en alldeles för lång tid.

Åker till hennes lägenhet och tar med en del saker, och försöker att ignorera all ångest som sitter i väggarna där, den går inte att skura bort hur jag än försöker, och sen till sjukhuset. Hon är fin, sminkad och stylad i nyfärgat hår, och verkar - ja, hur? Ganska lugn? Inga skakningar, i alla fall. Men hon vill ha panikpiller med, och jag pratar med personalen innan vi åker, så som jag sagt till henne att jag ska: de måste hålla koll på henne då hon kommer tillbaka. Om det blir trevligt, om hon mår bra så kommer tankarna om att hon inte förtjänar det, och då skär hon sej.

Så var det förra gången hon låg inlagd, och många gånger före det. Jag vet, hon vet, och hon protesterar inte emot att jag pratar med personalen.

Kommer till fiket, och pratar med ägaren lite, lite strunt - här är min första lucka, inte minns jag vad jag sa eller hörde, jag såg bara henne, letade tecken. Beställer. Hittar bord. På fem minuter har vi blivit tre, sen kommer flera, och hon säger att jag kan åka en stund, hon ska ringa.

På väg träffar jag en f d kollega och stannar för en pratstund. Då kommer hon och sätter sej, benet har börjat röra sej sådär nervöst, hon kan inte sitta stilla och jag frågar om vi ska åka tillbaka.

Det ska vi. Två timmar pallade hon.

Nu sitter jag och försöker minnas vad jag gjort efter det. Har jag ätit? Vad mer?

Jag vet inte. Och mina fyra nya böcker som jag fick igår ligger kvar i sina paket, inte kan jag läsa, det går inte.

Krisreaktion. Så är det. Luckorna är läskiga, och jag är rädd för veckan som kommer, då måste jag orka mer, det är sjuåringsaktiviteter och skola och ...

På något vis måste jag klara av att låtsas normalitet, det finns inget att välja på alls.

Mummel om att fortsätta

Sorg. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Frustration.

Och så tröttheten, jag kan knappt hålla ögonen öppna, och det hjälper inte ett skit att jag inser med mitt intellekt att det är en naturlig stressreaktion. Det händer lik förbannat.

Och ändå kan jag gå upp på morgonen, väcka och gosa, småprata och packa gympapåse, laga frukost och till och med låtsas att allt är - normalt. Jag förstår givetvis med mitt intellekt att den stackars lille fattar att nåt är fel, att han märker att jag inte är mej själv, men det funkar rätt bra ändå.
Hålla fast vid rutiner är underskattat som medel för att hålla fast ett någorlunda grepp om verkligheten.

Hon flyttades hit idag från stora sjukhuset i stora grannstaden, och nu ska det igång igen. Ett varv till, varje dag skräckslagen för samtalet från henne där hon säger: Jag skrivs ut idag.
Det gick ju faktiskt tre dygn mellan utskrivning och självmordsförsök nu.

Men jag fortsätter, jag måste göra, jag ringer hit och dit, försöker att få till samverkan mellan alla jävla kliniker och olika myndigheter, försöker sätta eld i röven på soc så att de ska göra sin jävla utredning så fort som möjligt, jag accepterar helt enkelt inte "vi har fyra månader på oss" nu.
Varje dag hon överlever är ett mirakel, för nu har hon gett upp. Hon säger så, hon har gett upp, hon orkar inte längre, det sista mötet där hon gav så mycket, hade tänkt så mycket och till och med lyckades uttrycka det - vi hade pratat om det innan, hon hade sin punktlista men ville veta om jag kunde ta över om hon inte klarade det.

"Jag vill förstå min psykiska ohälsa. Jag vill veta vad som händer med mina tankar och känslor. Jag vill kunna hantera mina impulser. Jag vill leva ett värdigt liv, inte vara beroende av soc, inte åka ut och in på psyk, inte vara en belastning."
Det var lite av det.

Jag är så trött, bara. Förut somnade jag över datorn, mitt på ljusa dagen, mitt i googlandet efter behandlingshem som kan passa föll ögonen ihop och jag slog nästan näsan i bordet. Så fort jag försöker fokusera börjar det. Om jag försöker läsa. Och när jag skriver upptäcker jag att jag stavar fel, vilket jag inte gör, nånsin.

Jo, nog vet jag vad det är. Jag brände ut mej en gång, och när just de här grejorna började dyka upp var det ganska nära kanten.
Den gången trillade jag över, men det kan jag inte göra nu. Jag får tajma mina sammanbrott så att jag orkar fortsätta att hålla liv i mitt barn.

Mummel om gråt

Det har gått bra mest hela morgonen. Jag sov länge, mest för att jag inte somnade igår kväll/natt kan jag tänka mej, och sen lite pyssel och donande, plocka i och ur diskmaskin, stryka det sista av tvätten, skriva lite, surfa lite...

Så ringer pappa. Bara det är i sej lite ovanligt, och visar endera på att 1) mamma var upptagen med att roa min lillevild eller 2) mamma är rädd för vad som ska möta henne i andra änden av sladden...

Pappa ringer, kollar om jag är hemma, säger han (!), säger att det är så ruggigt väder att de nog inte vill gå ut än, så den lille stannar en stund till. Och jag börjar gråta. Varför börjar jag gråta? Är det för att det är min pappa som ringer, för att jag vill att han ska bli min Pappa, lösa allt, vara den han var när jag var liten, den som såg till att allt blev bra igen? Fast det var han ju inte förstås...

Så jag gråter en stund. Och har ångest, är rädd för eftermiddagen, orkar inte kolla busstider trots att jag inser att jag fanimej inte ska köra bil i dessa omständigheter.

Pysslar lite till.

Så ringer K., vännen K. med det stora hjärtat och den ännu större förståelsen för hur det är att leva med ett barn som faller utanför normen efter som hennes son, därtill årsbarn med min dotter, har adhd-diagnos.
Dags igen. Mer gråt, mycket gråt, och det tar liksom inte slut.

Men nu. Nu ska jag inte gråta mer. Nu ska jag börja skriva på Skrivelse Nummer Två. Den som förhoppningsvis ska sätta tryck i ännu högre grad. Och jag tänker: den här ska jag skicka till Högsta Hönsen. Jag ska skicka det till kommunens ledningskontor så att det diarieförs och hela världen får veta om hur det går till.

När man säger att det givetvis inte har nåt med ekonomi att göra, det här med att ta en sjuk ungdom från ett fungerande behandlingshem innan behandlingen är slutförd, för om de skulle fatta beslut på sådana grunder skulle de ju bryta mot lagen. När man säger att hemkommunen har möjlighet att se till att hon får det hon behöver, den trygghet hon behöver, det stöd hon behöver - utom när det går åt helvete, då.

Om de planer som lades först hade fått stå hade min dotter varit på behandlingshemmet den här helgen. Jag är säker på att det här inte hade hänt då.

Men skrivelsen i fråga är svår att formulera. Mitt huvud fungerar inte som det ska. Nämligen.

Mummel om nystart!

Kanske är det bra när man blir förbannad på bagateller. Det jag blir förbannad på idag, som yrkesmänniska och som människa inget mer är att stora tidningar har mage att ta upp space med sån här skit: http://www.expressen.se/nyheter/1.1239161/blondinbella-tvingas-ta-time-out

Kanske är det så att jag blir så omåttligt irriterad därför att det skrivs så mycket skit överhuvudtaget när så mycket som är viktigt aldrig kommer i tidningarna - pappers- eller nätupplagor kvittar - för att det inte "intresserar läsarna".

Skitsnack.

Jag genomdrev en artikelserie om psykvården, givetvis med grund i vad jag själv upplevt, men inte för att på något vis som ett självändamål. Min tanke, mitt mål, var att alla de som tror att de är ensamma ska veta att de inte är det. Att vi är rätt många som kommer till en punkt i livet när allt vänds uppochner och vi tvingas börja bearbeta det faktum att vi har en sjuk anhörig.

Skitsamma om det är psyk- eller somatisk sjukdom, det är lika jävla jobbigt att hantera vilket som.

I mitt arbete gör jag en massa saker som jag betraktar som skitjobb, men jag lägger lika mycket omsorg på ett knäck om den årliga marknaden (som görs för nittonde året i följd och egentligen skulle kunna skrivas utifrån föregående års artiklar med en liten telefonkoll för att se till att inget blir tokigt) som jag gör när det gäller en större nyhet. Varför? För att det är viktigt för mej att veta att jag gör ett bra jobb.

Jag har samma inställning till mitt föräldraskap: jag vill kunna känna att jag faktiskt gjort allt jag kunnat.

Idag är det svårt. Jag, och behandlingshemmet, inser att vi slåss mot en riktigt stor, fet, våldsam drake. En döv en. Och troligen blind.
Mitt barn är inte längre ett barn i lagens bemärkelse, vilket innebär att jag egentligen inte har ett skit att säga till om. Det är nu inte riktigt så eftersom hon är omhändertagen enligt SoL, så länge hon är det fortsätter jag att vara vårdnadshavare i viss motto. Men ändå.

Nu har soc bestämt att hon ska flytta till egen lägenhet. Jag anser att det är för tidigt, främst med grund i att hon definitivt inte är psykiskt stabil. Behandlingshemmet anser samma sak. Det skiter soc i, och jag är rätt säker på att det beror på order från politikerhåll.
"Plocka hem alla placeringar, vi har inte råd!"
Eller nåt sånt.

Jag anser att det givetvis är så att målet är att hon ska klara sej själv. Jag har t o m börjat packa grejor till henne, glas, kaffebryggare, tallrikar, sånt jag ställt undan under årens lopp med tanke på de stora ungarnas utflygning. Handdukar. Sängkläder. Ni vet.

Men: jag anser att hon ska vara stabil i sitt mående först. Det är man inte när man ligger i sängen och tuggar sönder sina armar eftersom man inte kan hantera panikångesten. När det har varit ett antal resor till psykakuten under senare tid.

Behandlingshemmet söker förtvivlat nån ansvarig på socialen här - men alla är på semester. Alla är på semester till dagen innan hon får tillträde till lägenheten. Fram tills dess? Ja, de permissioner hon får åka på (förutsättningen är att hon bedöms som stabil av personalen) övergår ansvaret till - mej...

Fast inte riktigt. Eller hur det nu är? Hon är ju vuxen? Ska ta eget ansvar? Men varför ringer hon då och vill att jag ska stå för kostnaden för konsertbiljett, det ska hon ju se till att hon fixar själv nu?

Jag är ganska förbannad, som sagt. På att pseudo-nyheter blåses upp till världshändelser.
Nu bagatelliserar jag definitivt inte övergrepp på kvinnor. Hade själva övergreppet varit nyheten hade det varit en annan sak. Men det är blogg-personligheten och vilka följder det blir för bloggen som är "nyhet". Och det är inte riktigt klokt.

Vad jag först tänkte?
"Undrar hur nära vänner de är, reportern och den där Isabella? Klart att de måste vara vänner, annars hade bloggen citerats rakt av istället för att det skrivs ut adress, det är fan bara för att locka folk till bloggen så att räknaren klickar på ett par tusen besökare till, mer klirr i kassan, cash till ny semester i annat land än det där otäcka, mansgrisiga Italien..."

Mummel om misströstan och tillförsikt

Som fenomen är det rätt intressant att studera, en kvinna i sina bästa år som faller i bitar.

Misströstan äter upp mej, och det är jag fanimej inte van vid. Vad händer? Vad har hänt med min förmåga att se en liten rolighet i stora svarta hål, att alltid hitta nånting att göra som leder framåt, att inte ge upp?

Det är det där med tillförsikten jag tappat, tror jag. Förr hade jag alltid en övertygelse om att saker och ting måste bli bättre. Inte nu.

Jag har sett min dotter sönderdrogad, skithög på centralstimulerande eftersom läkare anser att det ska provas - för det är vanligare med adhd. Logiken skrämmer. När man ser henne - och det är tydligt för många inklusive mej att det nog är personlighetsstörning det rör sej om, troligen borderline, åtminstone starka drag av - är just droger en av de saker som kan döda. Missbruk är otroligt vanligt hos borderlinepersoner. Och då ger de henne droger, för att testa.

Jag är maktlös.

Snart faller domen - ska soc följa läkarens rekommendation?

Hon kan inte klara sej ensam ute i den värld hon inte förstår sej på, hon behöver specialboende med utbildat folk omkring sej.

Jag kan inte hjälpa, bara finnas som mamma, och stötta. Kanske. För nu finns inte ork till nånting.

Så många familjer som trasas sönder då psykisk sjukdom slår till, så många som inte får den hjälp de behöver och går under, så många föräldrar, barn, syskon som drabbas så hårt - och vi syns knappt.

Inte de sjuka, inte de anhöriga. Och hur många dör?

Om det här är ett misstag...

... kan hela livet rasa.

Nu skulle jag behöva sobril.
Jag försöker nämligen få hjälp till mitt barn, och tar till drastiska steg. Som att säga att jag vägrar att komma på läkarsamtal på psyket, dom får ringa soc, för jag orkar inte mer.

Ja, hon är inlagd igen. Kallelsen till BUP, med läkartid iofs på denna sida nyår men inte med många dagar parat med att jag sa att hon visserligen får bjuda hit hur många nattgäster hon vill när hennes rum så tillåter gav detta.

Jag vägrar att låta henne ta över lillebrors rum. Jag vägrar. Vägrar. Så även om psykologen anser att hon inte klarar av några som helst krav sa jag så. För jag klarar inte av att få mitt liv raserat, heller. Eller lillebrors, för den delen. Det är nära nu.

Min nya kamera, som jag var idiot nog att låna ut, är inte tillbakalämnad. Min nya luvtröja, som jag köpte för att hon tagit den gamla och "tappat bort" den, är även den försvunnen. Pengar. Kläder. Digitalkamera. Borta.

Jag har inte råd. Jag har inte ork. Och nu kommer jag få ännu mindre råd eftersom jag inte orkar jobba utan bara gråter - fin cirkel, ond cirkel.

Nu väntar jag, och stickar raggsockor (tre par hittills, ett om dan hinner man, ungefär, om man räknar in natten också), och lyssnar på The Dragon Reborn av Robert Jordan. Har alltså hunnit till bok tre, och det betyder mååånga timmars lyssnande, mååånga timmars försök att stänga ute den riktiga verkligheten, in i fantasyvärld, stanna där.

Hur mycket orkar en människa? En mamma? Nu vet jag nog. Inte mer än så här mycket. Inte att myndigheter hänvisar till varandra när mitt barns liv står på spel, det orkar jag inte.

Tänker på gråtintervjun jag gjorde med människan som ska förändra sättet psykiatrin jobbar på här i landstinget, och önskar och önskar att det gjorts tidigare. Hur många familjer har slagits sönder och samman för att man faktiskt aldrig ger upp när det gäller barnen?

Så ja, jag fejkar, på sätt och vis. Inte har jag gett upp på henne, det kommer aldrig att hända. Men jag är medveten om att mina taffliga, icke-proffessionella försök att hjälpa inte leder henne vidare alls, att jag förmodligen gör saker värre genom att fortsätta att försöka - så nu säger jag åt dom att jag vägrar. Att jag inte orkar.

Risken? Ja, jag har ju en liten unge. En som jag verkligen inte har problem att orka med, tvärtom. Men om soc bestämmer sej för att jag genom att inte orka med den sjuka inte heller är kapabel att orka med allt det friska i mitt liv? Vad händer då?

Mörker.

Mummel om ludd

Livet är luddigt. Omluddat. Som om inget berör längre, allt är liksom...

Ja, luddigt.
Det tar tid att hitta reaktioner, på allt. Det är otäckt.

Jag satt hos psykgubben idag och blev bara lite lätt irriterad över att han uppenbarligen inte hör vad jag säger - vilket borde göra mej rasande, eftersom det ju faktiskt är min tid att bli hörd.

Men inte. Jag säger att jag är uppgiven och hopplös och inte vet vad jag ska göra. Han säger att de som skär sej gör det för att det minskar ångesten.

Goddag yxskaft. Idiot. Jag vet att jag satt och berättade för honom hur jag gör för att hantera saker: skaffar information. Och precis hur mycket som helst därtill. Vilket innebär att jag inte bara känner till teorin bakom självskadebeteende utan också hur skärandet rent faktiskt funkar rent fysiologiskt.

Ändå blir jag inte förbannad, som sagt, utan tänker bara att jaha, han ser mej inte heller. Hör mej inte. Som de andra så kallade proffsen.

Undra på att ungen känner sej sviken av alla. Det finns ju ingen som lyssnar.

När jag som är vuxen och därtill rätt luttrad både genom egna erfarenheter, yrkesmässiga erfarenheter, och en jävla massa teoretiska kunskaper blir helt avtrubbad och luddig, vad ska då inte hon bli?

Stort misstag att ta det knäcket...

Nu har jag gjort bort mej totalt, grinat en vd rakt i örat...

Telefonintervju om det alldeles strålande tilltaget att försöka få till samverkan mellan olika myndigheter och organisationer om psykvården. Det handlar om den sk Lysekilsmodellen, och målet är att ändra det psykiatriska arbetssättet i Sverige.

En stor konklusion som Anders Milton drog efter sin kartläggning av psykvården var ju nämligen att bristen på samverkan, på samarbete, mellan de olika myndigheterna (andsting och kommun, t ex) gör att många, många ramlar mellan stolarna.

Nu ska alltså det vetenskapligt bevisade effektiva sättet att jobba - alltså enligt Lysekilsmodellen - implementeras i så stora delar av landet som möjligt. Helst hela. Med vetenskaplig uppföljning och högskoleutbildning av case managers....

Och jag grinade. Det var pinsamt, men uppenbarligen finns det vissa saker som triggar förtvivlan som jag inte orkar känna, egentligen. Stackars människa.

Men jag tror hon förstod, och jag lyckades snyfta fram att jag hade en unge precis mitt emellan stolarna, och att det var lite jobbigt, ursäkta så mycket...

Och det gjorde hon. Och önskade mej lycka till.

Jag önskar henne och hennes företag lycka till, för om det går att ändra på det icke-fungerande sätt som människor med psykiska sjukdomar eller psykiska problem hanteras borde hon få en guldstjärna i himlen.

Eller en hel säck.

Inget mummel, bara gråt.

En kokongvecka med svåra smärtor, fysiskt och kanske framförallt i själen.

Idag: ett otal samtal hit och dit, med samma resultat: det finns ingen hjälp och inget stöd, jag förväntas ensam klara av att få oss alla att överleva.

Där står vi nu. Det är en fråga om överlevnad.
Jag kan jobba, gå på ICA, dammsuga, skura toaletter, ta promenader - men det är bara en låtsasvärld. Det jag försöker uppnå genom att låtsas normalitet är överlevnad.

Sen slår verkligheten igenom, och jag inser - ännu en gång - att jag är ensam, och att jag inte har en aning om vad jag gör.

Så gå på känsla då?

Tjolahopp. Vilken är känslan när det är nya märken efter vassa verktyg som sliter mej tillbaka från låtsasvärlden? Panik. I panik ringer jag ännu en gång, till BUP, till socialen, till sjukhuset - och får samma svar som sist, förstås får jag det, vad hade jag väntat mej?

De hänvisar till varandra:
"Det är ett underligt sätt att resonera på" säger psykologen då jag berättar att soc inte kan göra nåt eftersom de anser att det är ett psykiatriskt problem.
"Jag kan inte svara på om läkarene är färdig, missade hon inte en tid?"
"Jo, det gjorde hon, men om nu läkaren vill träffa henne igen, varför har hon inte blivit kallad?"
"Det kan jag inte svara på, läkaren finns ju bara här två dagar i veckan, och nu har vi ju haft planeringsdagar och hoppsan! Jag ser att vi inte är här när läkaren kommer nästa gång heller...."

Nähä?!? Ska jag tala om för er vilken tid min unge ska komma till läkaren?

Förvirring. Det brinner i mina kinder, jag kan inte låta bli att gråta.

"Vad ska jag göra, då?" gråter jag. "Är det polisen eller akuten som gäller, ska jag vänta på nästa självmordsförsök eller på att hon skär så djupt att hon behöver läkarvård?"

"Ja.....", säger barnpsykologen och låter ämnet falla. Ännu en gång.

Och jag ligger ner en stund, hjälplös. Gråtande. Sen ringer jag nästa samtal.

Och planerar artikeln där en annan mamma med ett barn med mycket lika symtom och beteende ska få berätta om hur hennes värld rasar samman och hennes familj slits i bitar.
Nej. Jag skriver den inte själv, det går ju inte, förstås. Det går inte chefen med på. Men jag fixar hela grejen, och om jag lyckas övertyga honom om att det faktiskt finns fler bitar i en människa än yrkesrollen ställer jag också upp som anonym källa. Om jag överlever tills dess. Om mitt barn överlever tills dess.

Är det fel?