Mummel om krafter

Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.

Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...

Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.


Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???

Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...

Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.

Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.

Mummel om telefoner

Jag har varit utan landlina några dagar, vet inte riktigt varför. Det blir så ibland med comhemtelefonin har jag märkt, men inte så här illa, riktigt.

Ingen fara, tänkte jag, jag har ju mobilen, är det nåt viktigt ringer ju folk till den då de märker att det inte går att komma fram på den vanliga. Ringde förstås mamma, annars hade det kunnat sluta illa...

Så idag, med återkommen telefon, ringde jag behandlingshemmet, ville prata lite med dottern.
"Det går inte", säger vem-det-nu-var, "hon har varit på sjukhuset sen i lördags."

Oj då.

Det tog ett par timmar innan nån som visste nåt hörde av sej. Det var ingen fara, egentligen, det gamla vanliga, bara, men det fanns ingen läkare därinne, ordinarie var på semester. Troligen skrivs hon ut imorgon. När läkaren är åter från semestern.

Återigen: hur tror hon att hon ska kunna leva ett självständigt liv med egen lägenhet och studier eller arbete om hon är som en jojo ut och in på sjukhus? Förstår hon att det är där min oro ligger, att jag visst vill att hon ska ha ett underbart liv med egen lägenhet och allt det där, men att det inte verkar som om hon skulle klara det just nu???

Hon får visa att hon kan och vill jobba på det, helt enkelt. Att hon kan och vill och orkar använda de verktyg hon faktiskt har för att hantera sin ångest. Då är det dags att flytta och börja leva vuxenliv. För inte fan klarar hon det som det är nu!

Det är så ungt... Jag minns så väl hur det var. Alla dessa dagar på ris, lök och burkchampinjoner. Hur många gånger jag fick tacka nej till roligheter för att jag helt enkelt inte hade råd. Att det inte var så himla kul att sitta ensam i en lägenhet och vara fattig...

Men det spelar ingen roll om jag berättar det eller ej - hon kommer inte att ta in det, och inte förstå förrän hon sitter där. Vilket jag verkligen verkligen hoppas kommer att hända snart.

För det skulle innebära att hon bedöms såpass stabil så att hon klarar det.