Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.
Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...
Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.
Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???
Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...
Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.
Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.
2 kommentarer:
Du är, som alltid, klok som en pudel. Just nu dräneras min ekonomi av täta besök hos kiropraktorn. Jag har alla redskapen för att hålla min rygg i ett någorlunda skick, precis som jag har AA´s program för att hålla min alkoholism i skick. Varför går det ena så bra och det andra så hopplöst dåligt? I sanningens namn så är jag så in i döden trött trots att jag bara arbetar 75%. För närvarande borde jag inte arbeta alls utan fokusera på min kropp, min kiropraktor är övertygad om att det är min envishet som fått mig dit jag är idag. Med den trasiga ryggen, alltså. Envishet kan vara bra men att inte lyssna på sin kropp är dumdristigt. Det senaste raset beror på att en viss, tjurig Syrra försökte sig på att dra igång en gammal motorgräsklippare. Fan, fan, fan att jag inte har lärt mig något. Så nu går jag med "klonkande" höft och knä + neuropati i vänster fot. Ryggmärgen är så uppretad att den har gått i spinn. Nä, kära olyckssyster, vi förtjänar bättre. Jag ska iallafall ta en ny vända med FK och kolla om jag möjligen kan få det där 25%-iga sjukbidraget. Både mina kära och jag själv förtjänar att jag orkar leva, inte bara överleva. DU förtjänar likaså! Jag beundrar dig som orkar träna, jag är både trött och lat. Kramar!
Klok som en pudel kan du vara själv, och du vet ju precis vad det är du ska göra - sen är det den där envisheten, visst ja, den som jag också dras med och som ställer till det så ini....
För visst är det så. Man tragglar på och tragglar på och tragglar på, och det är inte så att man till sist går in i den så beramade väggen, den har man nämligen lämnat långt bakom sej för längesen...
Jag träffade en gång en mycket klok läkare som förklarade grejen för mej på ett sätt som sitter kvar, jag glömmer det aldrig men förtränger det ofta.
Hon sa att problemet med såna som jag är att vi kör vidare långt efter det att vi tagit slut, vilket innebär att vi inte börjar på noll när vi ska börja klättra uppåt - vi börjar långt, långt under minusstrecket.
Eller nere i det svarta hålet. Ibland är det så långt upp till ytan att man inte ens ser ljuset, och då är det plötsligt livsfarligt, rent bokstavligt talat.
En grej bara... Varför kiropraktor och inte naprapat??? Själv är jag rent livrädd för kiropraktorer efter en varning från läkare - men det kanske bara är jag med mina instabila diskar som får bättre hjälp av naprapat än kiropraktor? Traktion är inte inte inte bra, bryta och bända än värre, och även om det låter värre än det är så är det rätt mycket bryta och bända hos kiropraktor!
Go for it med sjukersättningen! Jag har haft tur och kloka läkare, så jag fick en icke tidsbegränsad sjukersättning på de 25 % jag inte kan jobba innan nya lagen slog till. Se bara till att du har en riktigt bra läkare som är riktigt bra på att skriva rätt sorts saker på rätt sorts intyg!
Min ryggmärg spinner på, den också, och tyvärr har också nacken gett sej in i leken, så längesen nu, men jag har ju två diskbråck som sitter där och bara väntar på att få bråka!
Försök att bygga upp dej själv, fysiskt och mentalt, unna dej det, ta dej förbi den där rösten som sitter och viskar oavbrutet att du inte förtjänar bättre, att du inte är värd bättre...
Because you ARE worth it!!!
Kramar, och kraft, och lite påminnelse om att det är värt mer än nånting om man kan öva upp sin mindfulness - att medvetet närvara i nuet och inget annat ger en styrka som är oändlig. Också det bokstavligt talat. Att vara ett nu i taget, medvetet och närvarande, gör det möjligt att se, uppleva, ta tillvara, allt det som man går och tar för givet utan att se skönheten och kraften i det, och i sej själv... Nu lät jag som nån j-la predikant, men det är faktiskt sant! Bara det att inte hela tiden vara fokuserad på "sedan", på allt man har att göra och ta itu med och orka - vilken ljuvlig känsla!!!
Skicka en kommentar