Mummel om krafter

Jag droppar svett på datorn och filurar på om det verkligen kan vara värt det - har ont från de två diskbråcken i nacken för första gången på åratal, och det får mej att må dåligt i hela kroppen. Kan förstås inte bero på mycket annat än den fysiska belastning jag envisas med att utsätta min stackars gamla kropp för, och det krävs en hel del för att jag ska klara av att knyta på mej skorna och gå ner i källaren.

Ner till min stora hatkärlek, crosstrainern. Programmera den, just nu är det 25 minuterspass med motstånd fem, och fyra intervallminuter då jag i princip springer i stället för att jogga. Tänker fem minuter i taget, ibland bara intervallminuterna, något i stil med "...nu har jag bara tre minuter kvar..." och ger mej inte.
Det är i och för sej bara uppvärmningen. Varannan dag kör jag styrkepass med hjälp av lätta hantlar, gummiband och yogamatta. Överkropp och mage, muskelkorsett och enbens tåhävningar i trappa, vem fan behöver ett gym???
Älskar fortfarande inte plankan. Varje moment är ett stort lidande. Jag försöker minnas min gulle-sjukgymnasts ordinationer, och klara mej utan alla de där snofsiga maskinerna som fanns i landstingets träningslokaler. Tänker att jag ska börja simma till hösten, morgonsim före jobbet, men är inte helt säker.
För att jag skäms för mej, tror jag. För att jag inte vill att någon ska se hur svårt det är för mej, kanske.
Jag är som min dotter, eller hon som jag: jag vill ju bara vara normal...

Varannan dag pilates, zumban fick jag lägga ner, det är nog för mycket skuttande och rumpvickande för trasiga ryggrader, tror jag. Kanske sen? Kanske kan man zumba när muskulaturen är uppbyggd och stabil? För kul är det, lurade lilleman att vara med en gång, och han gillade det.


Men jag sliter med mej själv för att kunna hålla i och fortsätta. För visst är det så mycket lättare att övertala sej att det ju gör mindre ont att låta bli, att det blir högre och högre smärtnivåer nu och det är otäckt och.... Farligt?
Nej. Farligt är det inte, det är bara som jag vill inbilla mej, så gärna vill jag inbilla mej det. Jag vill inbilla mej att jag mår bättre av att köra på som förut, lägga all kraft på jobbet och inte ha någon alls kvar till annat, särskilt inte mej själv.
Vem är jag att tro att jag ska kunna må bättre? Vem är jag att inbilla mej att jag förtjänar det? Hur kan jag ta så mycket tid och så mycket kraft ifrån annat, jobb och familj, familj och jobb, och lägga den på mej själv av alla dumma saker i världen???

Så jag har starka krafter att slåss med och emot. Krafter jag själv skapar. Inbillningar kallar min lille son dem, inbillningar som tar över och suger ut...

Står emot, än så länge, men gråter också, mest för att jag ser mej som ett sådant misslyckande.
Har alla verktyg, men har låtit bli att använda dem så länge att allt blivit fel. Inbillningar, rädslor och självförakt har fått styra, och då går det åt pipan till sist.

Får ta mindfulnessträningen på ännu större allvar, och hitta den där delen av min själ som kan ge mej ro i det här beslutet. Söka kraften i mej själv. Jag kan, om jag vill. Måste bara orka vilja också. Det gör så förbannat ont, bara.

Mummel om att fortsätta

Sorg. Uppgivenhet. Hjälplöshet. Frustration.

Och så tröttheten, jag kan knappt hålla ögonen öppna, och det hjälper inte ett skit att jag inser med mitt intellekt att det är en naturlig stressreaktion. Det händer lik förbannat.

Och ändå kan jag gå upp på morgonen, väcka och gosa, småprata och packa gympapåse, laga frukost och till och med låtsas att allt är - normalt. Jag förstår givetvis med mitt intellekt att den stackars lille fattar att nåt är fel, att han märker att jag inte är mej själv, men det funkar rätt bra ändå.
Hålla fast vid rutiner är underskattat som medel för att hålla fast ett någorlunda grepp om verkligheten.

Hon flyttades hit idag från stora sjukhuset i stora grannstaden, och nu ska det igång igen. Ett varv till, varje dag skräckslagen för samtalet från henne där hon säger: Jag skrivs ut idag.
Det gick ju faktiskt tre dygn mellan utskrivning och självmordsförsök nu.

Men jag fortsätter, jag måste göra, jag ringer hit och dit, försöker att få till samverkan mellan alla jävla kliniker och olika myndigheter, försöker sätta eld i röven på soc så att de ska göra sin jävla utredning så fort som möjligt, jag accepterar helt enkelt inte "vi har fyra månader på oss" nu.
Varje dag hon överlever är ett mirakel, för nu har hon gett upp. Hon säger så, hon har gett upp, hon orkar inte längre, det sista mötet där hon gav så mycket, hade tänkt så mycket och till och med lyckades uttrycka det - vi hade pratat om det innan, hon hade sin punktlista men ville veta om jag kunde ta över om hon inte klarade det.

"Jag vill förstå min psykiska ohälsa. Jag vill veta vad som händer med mina tankar och känslor. Jag vill kunna hantera mina impulser. Jag vill leva ett värdigt liv, inte vara beroende av soc, inte åka ut och in på psyk, inte vara en belastning."
Det var lite av det.

Jag är så trött, bara. Förut somnade jag över datorn, mitt på ljusa dagen, mitt i googlandet efter behandlingshem som kan passa föll ögonen ihop och jag slog nästan näsan i bordet. Så fort jag försöker fokusera börjar det. Om jag försöker läsa. Och när jag skriver upptäcker jag att jag stavar fel, vilket jag inte gör, nånsin.

Jo, nog vet jag vad det är. Jag brände ut mej en gång, och när just de här grejorna började dyka upp var det ganska nära kanten.
Den gången trillade jag över, men det kan jag inte göra nu. Jag får tajma mina sammanbrott så att jag orkar fortsätta att hålla liv i mitt barn.