Mummel om väntan

Just nu är allt väntan, allt vacuum, allt som om inget händer.
Världen står stilla, och det är dubbelt, positivt och negativt, men skrämmande, så skrämmande...

Jag vill stanna i min lyckobubbla, vill inte att något ska förändras, ingenting ska förändras, allt bara fortsätta som nu, i bubblan...

Kärleken är ljuvlig, och ger många tillfällen till vila och rekreation. Mitt vilohem i grannkommunen fungerar utmärkt, men jag märker att jag blir stressad när jag måste åka hem igen, åka tillbaka till det verkliga livet och ta itu med alla känslor som ju faktiskt hela tiden finns där under ytan. Kanske utanför bubblan, men aldrig långt borta.

Positivt är lillungens inställning till kärleken, han tycker att det är så bra, så bra att jag är kär, och att nån är kär i mej, och han tar emot med öppna armar. Det är fantastiskt med småungar, inga pålagda manér, ingen falskhet, bara raka svar och raka känslor. Han gillar min käraste, och visar det.
Det är fascinerande att se, och jag märker att min käraste har mycket att vänja sej vid, och en av de stora sakerna är det sätt jag och mina barn har mot varandra: mycket kärlek, många uppskattande ord, och allt väldigt fysiskt, kramar och pussar och smekningar hela tiden mellan stora och små.
Min stackars käraste är inte alls van, han är inte uppvuxen med att öppet visa kärlek.
"Jag tror inte att jag fick en enda kram när jag växte upp", sa han en gång när vi pratade om saken, och jag ryser - så fattigt, så sorgligt, så ytterligt främmande!
Han får vänja sej, helt enkelt. Vänja sej vid att jag är väldigt fysisk, har behov av att röra vid. Konstaterade nån gång att jag är mycket mer sensuell än sexuell, rent bokstavligt talat. Att få röra, se, känna doft och smak är en nödvändighet för mej - och det har jag förträngt under många år!

Med barnen är det givetvis annorlunda, men ändå väldigt fysiskt. Utan kramar stannar livet, det viker jag mej aldrig på!!!

Och dottern... Nu ska det vara studiebesök, äntligen nåt konkret som händer, men sen... Sen är det alltså dags för mer väntan, mer vacuum. När jag tänker "månader" i sammanhanget, och det är ju faktiskt månader det är fråga om, får jag en släng panikångest och hyperventilerar en smula, att se alla dessa dagar framför mej, dagar, och nätter, av ren skräck, blir lite för mycket. Jag vet hur farligt det är nu, den här cykeln har vi upplevt åtskilliga gånger, och både jag och hon är medvetna om hur inihelvete självdestruktiv hon blir just när det verkar bli lite ljusare...

När det börjar likna hopp måste hon göra allt för att förstöra för sej, för om hon gör det själv finns ingen risk för att nånting annat ska göra det - om nån förstår hur jag menar... Jag tar för givet att personalen på behandlingshemmet vet hur det funkar, att det blir ett rent helvete till att börja med, att hon måste gå över alla gränser, pressa alla till det yttersta för att kolla om de/vi står kvar, inte sviker...

Det här är något som är otroligt svårt för de flesta att förstå. Hur det kan bli som allra farligast just då det ser ut som om saker och ting faller på plats, när det börjar ljusna, men precis så är det.
Hon intalar sej själv att allt och alla är åt helvete i alla fall, inget kommer att gå bra, inget kommer att fungera, alla kommer att svika - för då finns i hennes värld ingen risk för att hon ska bli besviken...
Det tog mej ganska många år att förstå det där, men nu fattar jag, även om det för mej förstås inte alls är logiskt eller klokt eller självklart.

Jag har förstås försökt att förklara det där beteendet för dotterns närstående, d v s mina föräldrar och syskon och hennes storebror, men de kan inte förstå. De ser "...men nu ska ju allt bli bra..." och resonerar som vi andra normalstörda - men jag blir jävligt störd av att de inte kan lyssna med öppna sinnen, inte kan ta till sej det faktum att hennes psykiatriska problem faktiskt innebär att hjärna och känslor inte alls rullar på i samma banor som deras, eller mina.
Tänk alla dessa timmar jag lagt på att informera, att hänvisa till texter eller skicka länkar - helt bortkastat är det, och jag är snart framme vid beslutet att ge fan i alltihop. Har pratat mycket med dottern om det, och jag inser att jag är trött på att vara den som alltid ska förklara, sitta och känna det som om jag är nån sorts budbärare, eller medlare, alltid sitta och ursäkta alla, egentligen, förklara för dottern att mormor/moster/kusin/bror inte kan sätta sej in i hur hon känner, och tvärtom.
Jag känner att jag har nog med mej själv just nu. Min dotter kommer jag alltid att finnas för, men jag tänker (nog???) inte ta nåt ansvar för hennes relationer, inte ens när det gäller hennes bröder.

Är jag för hård när jag tänker så? Är det verkligen så att det är jag som ska vara buffert, skydda alla från varann?

Nej. Det kommer högst troligt att bli brytningar åt alla möjliga håll och vid många tidpunkter, men jag ska fokusera på min relation med min dotter! De andra, åtminstone de som är vuxna, får sköta sitt - och det får lov att inkludera henne också.

Hon är vuxen nu, och hur svårt det än är måste jag släppa. Inte henne, aldrig henne, men jag måste låta henne klättra, och även falla. Fallteknik måste övas. För att nå toppen måste man få tillfälle att öva. Jag får lov att göra som med mina normalstörda barn - släppa taget, inse att jag inte längre kan ha samma roll, utveckla en annan typ av relation.

Jag kommer alltid att finnas för henne, men inte på bekostnad av allt annat, det går inte längre. Intensiv mitt-i-riktiga-livet KBT!

Mummel om motstridiga känslor

Det känns så konstigt just nu, jag har ganska svårt att hantera alla känslor som far omkring som skållade troll mer eller mindre utan uppehåll.

Å ena sidan är jag så ofantligt lycklig, så galen i min karl att det gör ont i mej ibland - och han är precis lika galen, vilket förstås gör saken väldigt, väldigt trevlig... Jag är fullt medveten om att en förälskelse enligt vetenskapen är att jämföra med en psykos, men det skiter jag i. Jag vill njuta varje sekund av den här tiden, vilket för mej till den andra delen av mitt liv.

Den del där rädsla, för att inte säga skräck, styr och tar över och försöker knuffa undan allt positivt. Den del som handlar om att hålla liv i dottern tills hon får sin plats på behandlingshemmet.
Hon är så rädd, så rädd, och jag gör mitt bästa för att göra som den där idioten till läkare sa åt mej för alla de där åren sen: utstråla lugn, trygghet och kärlek...

Vi gör mycket tillsammans nu, pratar mycket, och jag försöker stötta henne i allt det där som måste göras: boka biljetter för studiebesök, tjata om att hon måste ta med sina räkningar till ekonomihandläggaren eftersom förträngning bara gör saken värre, tala om forna erfarenheter av behandlingshem eftersom de är en del i hennes bas, i det som gör saken både lättare och svårare - hon minns ju hellre det svåra och jävliga än det som faktiskt var och blev så bra för henne...

Kämpar med att alltid försöka vrida tankarna så att de går lite mer i hennes banor, eftersom mitt sätt att tänka är så väsensskilt från hennes, jag måste försöka minnas att hennes hjärna inte funkar riktigt som min. Svårt det där. Omöjligt för så många, för mormor och morfar, särskilt morfar, för storebror, för mostrar och kusiner och många många fler.
Orkar inte med min far just nu, orkar inte höra ett enda "...men hon verkade ju så normal när vi träffade henne..." precis som om han förväntar sej att hon ska vråla och slita sitt hår varje sekund för att hon har psykiska problem - man är väl g a l e n då?
Trött på det. Trött på "...hon blir nog frisk" som om han aldrig nånsin lyssnat på det jag förklarat så många gånger, så många gånger har jag berättat om vad emotionell instabil personlighetsstörning innebär men han lyssnar inte, eller vill inte höra. Endera eller. Både och, kanske.

Hon sjunker och sjunker, de paranoida tendenserna blir värre, den sociala fobin också, och det känns som en evighet innan det blir en plats för henne, innan hon får komma till trygghet (även om det blir tufft för henne med behandling). Det är så stolligt med upplägget just nu, inte alls säkert att personal från landstinget får åka med henne - men hennes pappa kommer hursomhelst att vara med.

Det är ännu en sak som är väldigt dubbel för mej. Just nu känns allt övermäktigt. Just nu känns det som om det är en bra sak att jag tvingat på både dottern och hennes pappa detta, just nu vill jag inte vara ensamt ansvarig, inte vara den enda hon har, jag vill att de två ska kunna, och orka, ta upp kontakten och börja bygga en vuxenrelation.
Jag har talat om för dem båda två att jag inte tänker agera mellanhand alls, att de får ta det de har mellan sej (eller inte har, kanske) själva, och jag tror att det är hennes pappa som har mest problem med det.
Han ser sej själv i spegeln när han ser henne. Han ser ett barn när han ser henne. Han måste komma över både sej själv och det där idiotiska viset att behandla henne som om hon var 12 år...
Men det är jobbigt. Jag har det svårt med det där, eftersom jag tillbringat så mycket tid med att försöka få de där två att se varandra över huvud taget...

Nu ska jag vara småbarnsmamma, och försöka att inte längta ihjäl mej efter älsklingen som jag inte fått se eller röra på många timmar... Och hade det här varit ett sms hade jag stoppat in en rodnande smiley!

Misstag att misströsta

Beskedet kom igår: det är klart med behandlingshem.
Högsta chefsbestämmaren har efter en jävla massa referenstagande och uppkollande okejat det förslag vi gav, jag och dottern, efter att ha dammsugit landet på jakt efter godkända dbt-hem.

Det känns... Tomt. Det känns fanimej tomt! Vad nu, liksom?

Nu blir det ett par för jävliga månader (uppskattningsvis 3 månaders väntetid, hon står rätt högt i kön, men ändå...) med en hel massa rädsla, inte bara min. Nej, när det gäller rädsla ligger jag nog långt, långt efter dottern, för nu är hon skiträdd.

Givetvis är hon det. Det är allvar nu. Nu måste hon bestämma sej: kasta sej handlöst ut i det hon vet blir oerhört smärtsamt och jobbigt och arbetsamt, eller ge upp och fortsätta att försöka överleva från dag till dag.

Men vi kan prata. Hon kan prata med mej, uttrycka alla dessa rädslor, och det är viktigt, så viktigt. Hon kan säga att hon är rädd, att det hon är rädd för som vanligt är att misslyckas. Misslyckas?!?
Så kan nog bara en borderlinare se på behandling, tror jag - eller vad säger du, min kära Puffan? För mej finns förstås inget "misslyckas", det har det aldrig gjort. Jag tycker inte att hon misslyckas, jag tycker att hon är beundransvärd som orkar med att fortsätta kämpa - precis som jag känner inför Puffans kamp, den där sköra styrkan, järnet som finns i kärnan därunder alla symtom och svaga stunder då svängningarna blir ohanterbara...

Men det finns hopp. Om vi lyckas överleva den tid som återstår tills det äntligen är dags, om dottern inte sparkar bakut inför den långa (drygt ett år) behandlingstiden, om inte... Om...

Ja. Men det finns hopp.

Jag blöder. Blöder och blöder och blöder och vet inte riktigt hur jag ska göra. Det har ju inte gått två veckor ens, och det känns lite fånigt att kontakta sjukhuset ännu - men fy för fan så jobbigt det är... Gå omkring och känna det som om jag kissar på mej hela tiden, tillbringa väldigt mycket tid på toalett, i dusch, och så blod, blod, blod...
Jag tänker: hur hanterar de stackars unga tjejerna en sak som denna? Jag är ju ganska väl insatt i min kropp och hur den uppför sej, men om jag varit sjutton och det hade börjat komma äckliga, enorma klumpar, vad hade jag gjort då?
Ska lägga mej och titta på de två första säsongerna av True Blood, det verkar lämpligt... Eller kanske From Dusk 'til Dawn???

Mummel om sömn och annat

Med stigande oro (och ångest, jo, visst är det ångest) blir det svårare och svårare att sova.

Just nu borde jag sova ordentligt, vila mej, ta hand om mej - om jag ska orka jobba.
I stället ligger jag vaken, lyssnar på kärastens andetag, minns en del hur jag gjorde det förr, för så längesen när den enda tid jag hade honom helt och hållet var när han sov...

Jag vet att nånting snart händer, jag känner igen tecknen, har varit med så länge att jag reagerar på de första små små tecknen, och nu är det inte ens det, det är stora tecken.
Snart gör hon illa sej, ordentligt. Förmodligen har hon rispat och/eller skurit sej ett tag nu, en gång vet jag eftersom hon ringde, men det är mer. Visst är det mer.

Det visar sej att de ansökningar hon gjort inte ens behandlats - eftersom hon skrev ut sej från avdelningen. Hon uppfattar det inte så, hon uppfattar det som om hon inte var önskad där, som att personalen har tröttnat på henne, talat om för henne att de inte kan hjälpa henne, att det inte är nån idé att hon är där eftersom det inte är fråga om att de kan behandla, det är förvaring, precis som det är på alla akutpsykavdelningar.

Så är det. Det vet både hon och jag. Men hur i hela fridens namn kan personal på en psykavdelning säga så till en patient med emotionell instabil personlighetsstörning? Hur kan de inte veta vilka följder det ger?
För nu vill hon inte lägga in sej, inte där, aldrig mer. Nu är det hat, inte trygghet. Det som var hennes trygghet är nu värt ingenting, och det innebär att det inte finns någonting, det finns ingenstans, hon är helt utlämnad åt sej själv.
Och det fixar hon inte. Just nu fixar hon ingenting. Just nu är hon helt passiviserad, helt uppgiven, helt hopplös, i meningen utan hopp.

Och allt är väntan, och väntan är ångest. Varje dag som börjar är en dag närmare avgrunden för henne, inte en dag närmare det nya livet, hoppet.
När hon ringer försöker jag, det gör jag verkligen, jag försöker säga de rätta sakerna, försöker vara så tydlig, så tydlig, ring dit, prata med den, gör si, gör så, kom hem till mej och ät, vila, låna dator...
Men snart ingenting kvar.

Vi vet ju båda att det, så där relativt, inte är lång tid kvar nu, snart får hon möjligheten att komma till ett ordentligt behandlingshem, ett behandlingshem som är dbt-godkänt, men för varje dag åker hon längre ner och därmed blir det förstås svårare för henne. Vi vet båda att det kommer att bli skittufft, behandlingen som kan ge henne ett liv kommer att vara så tung, så tung, det kommer att bli mycket värre innan det blir bättre, och ju mer nersliten hon blir desto mer orolig blir jag. Förstås. För hur ska min sköra älskade underbara tös orka?

Det krävs att hon orkar, eftersom allt, som vanligt, bygger på frivillighet. Jag vet att det blir oändliga samtal där jag kommer att kämpa som ett djur för att få henne att orka, stanna kvar, ta emot. Så blir det, så är det, och hur ska jag orka?
Jag önskar ibland att hon kunde få ett intyg på sej, men det är högst otroligt. Med de regler som nu gäller är det hopplöst, för även om hon bär sej åt som om hon vore i psykos har hon ingen psykos, och då sätts bara intyg om hon är suicidal, och knappt då heller.

"Vill du bli inlagd?" frågas det när hon åker in akut, och förutsättningen för inläggning är att hon vill, inte att hon behöver. Vill hon inte blir hon inte, och nu vill hon inte. Kanske svälter hon ihjäl innan hon kommer in på behandlingshemmet?

För hon ringer inte soc. Och så länge hon inte ringer får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren, och får hon ingen tid hos ekonomihandläggaren så blir det inga pengar, och har hon inga pengar så... Ja, ni vet.
Upprepar jag mej? Det är, förstås, för att allt upprepar sej. Runt runt runt, samma välbekanta cykel, med någon variation i tid.

Men. Mycket är annorlunda också, det ska sägas. Hon är annorlunda, hon har mognat, utvecklats, och tiden på det förra behandlingshemmet räddade livet på henne, ett tag, det är helt klart. Det är grunden till att hon fortfarande kämpar, att hon nu kan prata, även om det är med ett fåtal personer.
Mej. I viss mån sin läkare. Psykologen som gjorde SCID-II-intervjuerna för remissen till dbt-kliniken. Sköterskan som är hennes stödperson, och soc-damen som funnits för henne det senaste året. Som inte finns mer eftersom hon "skrevs av" när de skickade henne till lurendrejeribehandlingshemmet.
Skrevs av... Så känner hon sej nu. Avskriven. Av alla. Nästan.

Än så länge litar hon på mej, som sagt. Men balansen är på en knivsegg, jag vet egentligen aldrig när jag säger vad-det-nu-är som kan få henne att se mej som ond, som opålitlig, som en svikare. Kan bli vad som helst, men högst troligt ett enkelt "nej". Nej till nån skitsak, förmodligen.

Nu ska jag fortsätta att balansera, fortsätta att försöka få henne att gå ur sin passivitet, att ta ansvar för sitt eget liv, ta det där samtalet till soc som gör att hon åtminstone kan känna att hon inte behöver svälta...

Satan, så långt det blev. Men hur annars ska jag överleva? Ventil. Spypåse... Nödvändigt att få ut.
Så är det.

Mummel om år som går

Det är lite aktuellt med år som går, födelsedag i faggorna, och nu är jag närmare 45 än 40. Stör det mej? Inte ett dugg. Jag tycker om att bli äldre. Att vara ung var ett helvete. Inte enbart, förstås, men ofta, ofta...

Viktigaste erfarenheten man får med åren är den att man överlever. Att "det värsta som kan hända" inte innebär slutet, även om det kan kännas så. De värsta stunderna drar förbi och övergår i annat.
Min syster sa nånting som inte låter riktigt klokt, men ju mer jag tänker på det desto klokare är det:

Hela livet är man endera tonåring eller nära döden.

När jag var tonåring var jag ibland båda. Runt 25-årsåldern hade jag min enda ålderskris, jag tyckte jag gjort allt, det fanns liksom inget kvar - då var jag nära döden-gammal...

Det växlar. Just nu är jag tonåring, en sån där underbar period som också fanns när jag var tonåring, inte var det bara mörker och elände, en hel del glädje och nästanlycka fanns där också...

Den ålder man är i är alltid den bästa, sägs det, men där får jag lov att inlägga veto. Många åldrar har varit värsta, tungt har det varit, svårt och jobbigt och nära uppgivenhet - men nu, nu ska det vara bra. Tonårskänslorna ska få finnas, tillsammans med erfarenheten och det självförtroende som faktiskt finnes blir det bara, bara bra!

Och förresten märker jag inte att jag blir äldre, förutom då jag tittar på barnen. Jaja, ibland i spegeln, då, de grå förökar sej och där börjar komma fina linjer både här och där - men mest barnen.

En vuxen man är jag mor till, och en ung kvinna som lämnar sina tonår i år, och min lillaste unge, min härliga sladdis, lämnar snart småbarnsåren bakom sej...

Men jag bryr mej inte om de där siffrorna i passet. Jag lever ju äntligen igen, efter många år, vad spelar det då för roll vad det står?

Mummel om kakbak

Förr bakade jag ofta. Kakor, bröd, tårtor - å, dessa mästerverk till tårtor, alla födelsedagar skulle det vara hembakad tårta (prinsess med grön marsipan var populärt, sen pinnocchiotårta, sen... Minns inte, men det ändrades med stigande ålder på barna!) och sju sorters kakor, bullar, sockerkaka, rulltårta...

Sen la jag ner, allt la jag ner, ingen bakning mer. Ingen tid, ingen ork, ingen lust.

Nu har jag bakat igen, hela lägenheten doftar, och den lille är lycklig, så lycklig.

"Min mamma har en massa recept", säger han, och bläddrar bland registerkorten i lådan. "Från a till ö", säger han, och hittar tårtrecept efter min mormor, och då måste jag förstås baka tårta.

Jag tycker om att baka. Att kladda ner mej, att smaka deg och smet, ge små klumpar kakdeg till enda hemmavarande barn, låta honom slicka skålen när jag gjort sockerkakssmet sådär som mormor gjorde när jag var liten.

Uppe i stugan fanns en underbar kvinna som jag och min lillasyster hälsade på. Hon gjorde sockerkakssmet till oss, inte för att baka utan för att vi skulle få äta smet med sked. Vilken lycka!
När mina stora barn var små och vi var fattiga som kyrkråttor blev det ibland kakdeg eller sockerkakssmet i stället för godis, för ägg, mjöl, socker, smör fanns ju alltid - och det pratar de fortfarande om, ibland. De pratar om det som om det var b r a, inte som om de missade nåt eftersom mamma aldrig hade pengar, och jag tänker att många av skuldkänslorna är alldeles alldeles onödiga. Inte har de lidit!

Nu finns en massa kakor i frysen, och jag känner mej glad. Jag känner det som om det där med bakning och matlagning kanske kan göra comeback i mitt liv, som så mycket annat har gjort. Bra annat, bara positiva saker hittills, och krävs det inte mer än lite bakning för att höja trivselnivån ställer jag gärna upp!

Jag fick möjlighet att ge min dotter kakdeg och smakprov också, och det kändes så bra... Hon kom hit, och stannade länge, länge, och det känns bra.
Hon lider så oerhört nu, och jag kan inget göra. Att inget kunna göra är alldeles fruktansvärt, och jag är glad för varje liten sak som gör henne lite gladare, få en liten stund av hennes liv att kännas okej.

Idag är en riktig njutardag för mej och min lillkille, och om det är nånting jag ska försöka lära honom är det att ta vara på de här stunderna, de här dagarna som inte är nåt särskilt så där egentligen - men som ger så mycket i sina små, små glimtar av lycka och lugn. Mysa på soffan med frukost. En påse lördagsgodis. Campa i tv-rummet.

Och äta kakor. Inte alls dumt...

Mummel om kärlek

Igår läste jag gammalt jag skrivit, då, för längelängesen, skrattade och grät och insåg att ja, så känns det ju, så känns det fortfarande...

Fortfarande kan jag ligga vaken och bara se, älska honom med blicken, känna len hud och hårda muskler, hans kropp är välbekant och mina händer känner igen varenda centimeter. Visst vet jag att det inte kan vara möjligt, inte kan det vara så, men så känns det.
Jag kan ligga där och bara se, som jag gjorde med barnen då de var riktigt små och nya i världen, och inse att det finns lycka och glädje, inte bara för mammaMummel, där finns en kvinna också, en annan del av mej som sovit länge...

Det skulle aldrig hända att jag ångrar de barn jag fått, inga andra barn ville jag ha, men finns det en man i världen jag verkligen skulle ha velat ha ett barn med är det honom. Ironiskt, eller hur?

Söndagen var helvetisk. Smärtorna stora, och aldrig kom blödningen igång, jag andades och slumrade och väntade väntade väntade, och till slut fick jag två piller till och en spruta ketogan. Nu är det gjort, ingen återvändo (som om det nånsin funnits alternativ...) och jag ångrar inget - men ändå tänker jag att om det är en mans barn jag verkligen velat föda är det hans.

Igår, efter att jag läst, såg jag mej själv i spegeln. Med rent bokstavligt blossande kinder och en glimt i ögonen jag vare sej kan eller vill beskriva insåg jag att ja, det finns glädje och lycka också för mej.

Kärleken till barnen är obeskrivbar och obrytbar, utan villkor och utan gräns. Den är.

Kärleken till min man är också. Den har alltid funnits där, även om den bara då och då flutit upp till ytan, och jag undrar förstås om det är honom jag sökt under det liv vi levat åtskilda. Är det så? Är de två män jag levt med egentligen längtan efter honom?

Nog kan jag tro det när jag tänker efter, nog kan jag se likheterna med den han var då, när han var i mitten av 20-åren, livrädd för känslor och för att "bli fast", då när han försvann för att återkomma, alltid återkomma, och jag inte hade nånting alls att sätta emot när han kom tillbaka, när han såg på mej med samma blick han ser på mej nu...
Jag flyttade. Flydde. Undvek, i 25 år.
Och det fanns, uppenbarligen, en god orsak till detta. För fortfarande räcker det med den där blicken.
Skillnaden nu? Kan inte mätas. Nu har jag en mogen man, vid min sida, en man som vill göra allt och lite till för mej, alldeles självvalt, och av kärlek.

Den styrka jag får av hans kärlek är ofattbar. Min ångest är mer eller mindre försvunnen, och jag märker hur mina tankemönster är helt förändrade. Nu finns det hopp, mitt i denna förtvivlan som varit mitt liv så länge. Nu tror jag på en framtid, inte bara som existerande utan som levande. Stort, är det.

Konsekvenser av misstag

Nu tar jag konsekvenserna, och första tabletten är intagen.
På söndag lägger jag in mej över dagen, och på måndag börjar resten av livet.

Tills dess: härja med försäkringskassan, som vanligt. Det är utbetalt sjukpenning fram till 31 januari, vilket alltså innebär att nånting hänt med mitt läkarintyg. Det har uppenbarligen inte nått fk, trots att läkaren skickade det i slutet av januari, och jag kan fan inte överleva på lite drygt 3000 kronor...

Varför händer allt på samma gång, alltid???
Och varför är det så att allt ska börja jävlas när man som minst behöver det?

Vill rulla ihop mej till en boll, rulla in i ett hörn, och inte komma fram förrän till påsk. Tidigast. Helst inte förrän ljumma sommarvindar börjat smeka de stackars nu snötyngda träden utanför fönstret.

Jag vill inte mer nu.

Mummel om överlevnad

Förvirring. Rädsla. Förundran. Kärlek. Framtidstro. Hopp. Förtvivlan.

Hur mycket berg- och dalbana orkar man egentligen???

Men: mitt i allt är jag så stark, så stark. Min styrka får jag till skänks, och den ges med öppen hand och med glädje. Och jag ger tillbaka, det vet jag!

Katastroftid för dottern, och därmed också för mej. Inget finns på plats, allt hänger i luften, hon orkar inte och ger upp, sätter sej passiv och går ner sej ännu mer i träsket av självömkan, inga pengar, lägenhet som snart är sanitär olägenhet, självskador i samma stund hon är ensam, uppgivenhet som leder till än mer passivitet som leder till alltmer stigande paranoia som leder till att skyddade samtal inte besvaras som leder till att myndigheter inte får tag på henne och snabbare och snabbare går det utför.

Jag kan inget göra, förutom att försöka styra om samtalen till mej och sen vidarebefordra beskeden.
Har fått order av läkare och psykolog att hålla mina gränser stenhårt för att inte jag också ska uppfattas som vacklande och svag, och det gör ont som fan. Hon pressar, hårdare för varje dag, ringer och gråter och säger att hon gjort illa sej, men svarar inte på frågor. De enda svar jag får är "vet inte" eller ren ilska.
Och jag vacklar som fan, men får inget visa.

Det som förr var hennes trygghet, tillflykten i kriserna, psykavdelningen där hon kunde vila några dagar och nätter när allt kraschade, hatar hon nu, och vägrar åka in.
"De skiter i mej, de gör ingenting", säger hon, och det går inte att nå fram med sanningen, den som alltid har funnits där: akutpsykavdelningar behandlar inte. Det är fråga om förvaring under uppsikt, stöd tills patienten inte längre vill skada sej.
Så har det alltid varit, kommer alltid att vara, men av nån anledning gör det henne så arg, så arg just nu.

Jag vet att det är typiskt för hennes problematik, det här svart/vita. Det är alltid endera-eller, inga gråskalor, inga nyanser, och just nu är jag skräckslagen inför tanken att jag snart är "ond". Jag är medveten om risken, givetvis är det därför jag är så rädd, givetvis är det vad som gör det så svårt att stå kvar och stå stark, och ibland är det så nära att jag trillar...

Men jag vet vad som händer då. Då förlorar hon den sista vuxna människa som känns trygg, som hon, trots att hon är ursinnig för att hon inte får sin vilja fram, kan lita på.

Emotionell instabil personlighetsstörning är djävulens påfund, det är det svåraste som finns. För även om hon bär sej åt som om hon är i psykos är hon inte i psykos, och därmed begränsas vårdmöjligheterna, igen.
Vore hon i psykos skulle ett vårdintyg vara möjligt, även om jag i normalfallet inte tror ett dugg på tvångsåtgärder. Men nu, när det är så nära beslut om behandlingshem, är det bokstavligt talat livsfarligt igen. Allt handlar alltså om att hålla henne vid liv tills hon kan skrivas in på ett dbt-behandlingshem, men hur klarar jag det när hon vägrar att ta emot den hjälp som erbjuds?

Hon har vägrat hämta ut medicin sen senaste överdosen, och det är förstås bra tänkt. Men det gör också allt så ofantligt mycket farligare, eftersom de då till buds stående medlen i stunder av ångest är definitiva.

Inget kan jag göra. Bara finnas, och försöka låta allt skölja över mej.

Mummel om påverkan och "rätt"

Mycket surrar visst runt i skallen idag, och måste man skriva så måste man.

Pratade med min mor, och av nån underlig anledning grät jag, mycket och ofta, under samtalets gång. På nåt underligt vis framkallade samtalet med henne tankar och bekymmer som jag för det mesta lyckas tränga undan, ren överlevnadsinstinkt, antar jag.

Bland annat rör det mitt lilla ljus, mitt sistfödda barn, den lille gossen som har, och alltid har haft, så stor del i att jag faktiskt fortfarande är mer eller mindre vid mina sinnens fulla bruk...
Oron gnager och gnager, små ångestmaskar krälar omkring hela tiden, oftast under ytan men ibland kommer de upp och jag vet inte åt vilket håll jag ska vända mej.
Han har rätt till sin far, han har rätt att älska sin far så som alla barn älskar sina föräldrar - men han har det inte bra där. Varannan vecka är jag tvingad att lämna över mitt barn till en människa som inte ser annat än sej själv och sina egna behov, aldrig har sett annat heller.
Lillsonen berättar småbitar, han är ursinnigt lojal precis som andra barn, men det han då och då låter undslippa sej gör mej förtvivlad:

• hans rum är inte i ordning, snart fyra år efter att jag flyttade, och därför sover han i pappas rum "...på din sida av sängen, mamma", säger han.
• han vågar inte vara ensam på övervåningen, och därför står bland annat mitt fina, fina piano som jag lämnade just för hans skull oanvänt "...för pappa vill inte vara däruppe så mycket", säger han.
  
• på helgerna får han ta hand om sej själv hela förmiddagarna, eftersom "...pappa vill ha sovmorgon för han är trött och jag kan göra frukost själv, säger han".
• i läxboken där vi som föräldrar varje vecka ska skriva nånting står bara mitt namn. Varannan vecka är tom på föräldrakommentarer. Sedan höstterminen började har barnets far inte en enda gång skrivit nånting, "...för jag kommer inte ihåg att påminna honom, mamma", ", säger han.
  
• i princip varje helg sover han hos kusinen, fem år äldre, ser på skräckfilmer "...fast jag försöker att inte titta för jag blir rädd", säger han.
• två, tre kvällar i veckan får han hänga med på pappas aktiviteter, vilket innebär att han inte kommer i säng förrän efter 22.00 "...men jag tycker att det är kul, och pappa vill ju så gärna", säger han.
  

Och så vidare. Jag har pratat med min medförälder, oj, så jag har pratat med honom, men det gör ingen skillnad, ingen skillnad alls, eftersom han inte hör ett enda ord av vad jag säger. Lillpojkens lärare har ringt - till mej, förstås! - och pratat om trötthet, om läxor som inte alls är med tillbaka efter ordning, och reagerat när jag sagt att jag gärna vill att hon tar det direkt med berörd förälder eftersom jag inte verkar nå fram.
"Som jag uppfattat det är ni överens om hur det ska vara", sa hon, och visst förstår jag att hon uppfattar det så, fanskapet sitter och nickar och är så duktig så på utvecklingssamtal, men allt som sägs är teori, inte praktik.

Ont i magen får jag, och det allra, allra värsta är att jag vet att det enda jag kan göra är att försöka balansera, försöka påverka så mycket det nånsin går de veckor han är här, för annars bryter helvetet löst.

Det är nämligen så att barnets far ser allt som nån slags tävling. Inte i vem som kan vara den förälder barnet behöver, den bästa föräldern, utan i att ha rätt.
Det där med "rätt" i sammanhanget är riktigt otäckt. Det finns nämligen bara ett enda rätt sätt att göra saker i världen, och det är hans sätt...
Det är alltså så att han anser sej ha facit. Att han vet hur saker ska göras, hur allting är, helt enkelt - det finns vare sej alternativ eller flera vägar att nå samma mål... Att slåss mot det är omöjligt. Om han anser sej förfördelad slutar han helt enkelt att tala med en. Slår tvärstopp. Vilket givetvis inte får hända, inte när man har ett barn tillsammans.

Men hur länge? Tio år till? Tio år av delade semestrar eftersom barnets far givetvis inte kan splitta sin, nejnejnej, han ska ha sina fem sammanhängande veckor. Tio år till av det passiv-aggressiva helvete jag trodde jag flyttade ifrån... Det är högrisk på det, fy fan.

Min store son säger: "Vi måste göra allt för att lillebror inte ska bli som NN, mamma, jag ska försöka vara en positiv manlig förebild, han får inte bli sådär", och kniven i hjärtat vrids om igen. Vad har jag gjort?!? Hur ska jag, utan att prata skit om lillpojkens far som han han har rätt att älska tills han själv är stor nog att upptäcka att pappa inte är gud, inte ofelbar, och definitivt inte har rätt, kunna ta mej igenom alla år som ligger framför oss?

Och hur länge orkar jag streta emot i det tysta? Där är nog knäckfrågan, tror jag. En dag brister det nog, och då vet jag inte vad som händer. Det jag vet är att om det blir mycket mer, om jag upptäcker att idioten på något vis riskerar att skada mitt lilla ljus, fysiskt eller psykiskt, då finns inga gränser för vad jag kan göra.
Inga gränser alls.

Men: hur det än är och hur det än blir finns ett alldeles oskyldigt offer. Hur jag än gör drabbas den lilla människa jag vill skydda.