Mummel om väntan

Just nu är allt väntan, allt vacuum, allt som om inget händer.
Världen står stilla, och det är dubbelt, positivt och negativt, men skrämmande, så skrämmande...

Jag vill stanna i min lyckobubbla, vill inte att något ska förändras, ingenting ska förändras, allt bara fortsätta som nu, i bubblan...

Kärleken är ljuvlig, och ger många tillfällen till vila och rekreation. Mitt vilohem i grannkommunen fungerar utmärkt, men jag märker att jag blir stressad när jag måste åka hem igen, åka tillbaka till det verkliga livet och ta itu med alla känslor som ju faktiskt hela tiden finns där under ytan. Kanske utanför bubblan, men aldrig långt borta.

Positivt är lillungens inställning till kärleken, han tycker att det är så bra, så bra att jag är kär, och att nån är kär i mej, och han tar emot med öppna armar. Det är fantastiskt med småungar, inga pålagda manér, ingen falskhet, bara raka svar och raka känslor. Han gillar min käraste, och visar det.
Det är fascinerande att se, och jag märker att min käraste har mycket att vänja sej vid, och en av de stora sakerna är det sätt jag och mina barn har mot varandra: mycket kärlek, många uppskattande ord, och allt väldigt fysiskt, kramar och pussar och smekningar hela tiden mellan stora och små.
Min stackars käraste är inte alls van, han är inte uppvuxen med att öppet visa kärlek.
"Jag tror inte att jag fick en enda kram när jag växte upp", sa han en gång när vi pratade om saken, och jag ryser - så fattigt, så sorgligt, så ytterligt främmande!
Han får vänja sej, helt enkelt. Vänja sej vid att jag är väldigt fysisk, har behov av att röra vid. Konstaterade nån gång att jag är mycket mer sensuell än sexuell, rent bokstavligt talat. Att få röra, se, känna doft och smak är en nödvändighet för mej - och det har jag förträngt under många år!

Med barnen är det givetvis annorlunda, men ändå väldigt fysiskt. Utan kramar stannar livet, det viker jag mej aldrig på!!!

Och dottern... Nu ska det vara studiebesök, äntligen nåt konkret som händer, men sen... Sen är det alltså dags för mer väntan, mer vacuum. När jag tänker "månader" i sammanhanget, och det är ju faktiskt månader det är fråga om, får jag en släng panikångest och hyperventilerar en smula, att se alla dessa dagar framför mej, dagar, och nätter, av ren skräck, blir lite för mycket. Jag vet hur farligt det är nu, den här cykeln har vi upplevt åtskilliga gånger, och både jag och hon är medvetna om hur inihelvete självdestruktiv hon blir just när det verkar bli lite ljusare...

När det börjar likna hopp måste hon göra allt för att förstöra för sej, för om hon gör det själv finns ingen risk för att nånting annat ska göra det - om nån förstår hur jag menar... Jag tar för givet att personalen på behandlingshemmet vet hur det funkar, att det blir ett rent helvete till att börja med, att hon måste gå över alla gränser, pressa alla till det yttersta för att kolla om de/vi står kvar, inte sviker...

Det här är något som är otroligt svårt för de flesta att förstå. Hur det kan bli som allra farligast just då det ser ut som om saker och ting faller på plats, när det börjar ljusna, men precis så är det.
Hon intalar sej själv att allt och alla är åt helvete i alla fall, inget kommer att gå bra, inget kommer att fungera, alla kommer att svika - för då finns i hennes värld ingen risk för att hon ska bli besviken...
Det tog mej ganska många år att förstå det där, men nu fattar jag, även om det för mej förstås inte alls är logiskt eller klokt eller självklart.

Jag har förstås försökt att förklara det där beteendet för dotterns närstående, d v s mina föräldrar och syskon och hennes storebror, men de kan inte förstå. De ser "...men nu ska ju allt bli bra..." och resonerar som vi andra normalstörda - men jag blir jävligt störd av att de inte kan lyssna med öppna sinnen, inte kan ta till sej det faktum att hennes psykiatriska problem faktiskt innebär att hjärna och känslor inte alls rullar på i samma banor som deras, eller mina.
Tänk alla dessa timmar jag lagt på att informera, att hänvisa till texter eller skicka länkar - helt bortkastat är det, och jag är snart framme vid beslutet att ge fan i alltihop. Har pratat mycket med dottern om det, och jag inser att jag är trött på att vara den som alltid ska förklara, sitta och känna det som om jag är nån sorts budbärare, eller medlare, alltid sitta och ursäkta alla, egentligen, förklara för dottern att mormor/moster/kusin/bror inte kan sätta sej in i hur hon känner, och tvärtom.
Jag känner att jag har nog med mej själv just nu. Min dotter kommer jag alltid att finnas för, men jag tänker (nog???) inte ta nåt ansvar för hennes relationer, inte ens när det gäller hennes bröder.

Är jag för hård när jag tänker så? Är det verkligen så att det är jag som ska vara buffert, skydda alla från varann?

Nej. Det kommer högst troligt att bli brytningar åt alla möjliga håll och vid många tidpunkter, men jag ska fokusera på min relation med min dotter! De andra, åtminstone de som är vuxna, får sköta sitt - och det får lov att inkludera henne också.

Hon är vuxen nu, och hur svårt det än är måste jag släppa. Inte henne, aldrig henne, men jag måste låta henne klättra, och även falla. Fallteknik måste övas. För att nå toppen måste man få tillfälle att öva. Jag får lov att göra som med mina normalstörda barn - släppa taget, inse att jag inte längre kan ha samma roll, utveckla en annan typ av relation.

Jag kommer alltid att finnas för henne, men inte på bekostnad av allt annat, det går inte längre. Intensiv mitt-i-riktiga-livet KBT!