Mummel om år som går

Det är lite aktuellt med år som går, födelsedag i faggorna, och nu är jag närmare 45 än 40. Stör det mej? Inte ett dugg. Jag tycker om att bli äldre. Att vara ung var ett helvete. Inte enbart, förstås, men ofta, ofta...

Viktigaste erfarenheten man får med åren är den att man överlever. Att "det värsta som kan hända" inte innebär slutet, även om det kan kännas så. De värsta stunderna drar förbi och övergår i annat.
Min syster sa nånting som inte låter riktigt klokt, men ju mer jag tänker på det desto klokare är det:

Hela livet är man endera tonåring eller nära döden.

När jag var tonåring var jag ibland båda. Runt 25-årsåldern hade jag min enda ålderskris, jag tyckte jag gjort allt, det fanns liksom inget kvar - då var jag nära döden-gammal...

Det växlar. Just nu är jag tonåring, en sån där underbar period som också fanns när jag var tonåring, inte var det bara mörker och elände, en hel del glädje och nästanlycka fanns där också...

Den ålder man är i är alltid den bästa, sägs det, men där får jag lov att inlägga veto. Många åldrar har varit värsta, tungt har det varit, svårt och jobbigt och nära uppgivenhet - men nu, nu ska det vara bra. Tonårskänslorna ska få finnas, tillsammans med erfarenheten och det självförtroende som faktiskt finnes blir det bara, bara bra!

Och förresten märker jag inte att jag blir äldre, förutom då jag tittar på barnen. Jaja, ibland i spegeln, då, de grå förökar sej och där börjar komma fina linjer både här och där - men mest barnen.

En vuxen man är jag mor till, och en ung kvinna som lämnar sina tonår i år, och min lillaste unge, min härliga sladdis, lämnar snart småbarnsåren bakom sej...

Men jag bryr mej inte om de där siffrorna i passet. Jag lever ju äntligen igen, efter många år, vad spelar det då för roll vad det står?