Mummel om sorgligheter

Vissa saker kommer för nära.



Igår fick jag besked om att en anhörig, en ung man, tagit sitt liv. Jag vet inte när eller hur eller varför, bara att.



Och jag tänker på hans mamma. Hans mamma, som miste sin man för fem, sex år sedan, mycket hastigt, och som själv haft det väldigt jobbigt psykiskt, länge.



Min reaktion? Det är, som sagt, för nära. För det skulle lika gärna ha kunnat vara jag.



Jag kan inte förstå hur hon känner, för jag lever bara i rädslan för att få uppleva det hon nu försöker överleva. Att mista ett barn.



Jag hade några timmar igår när jag inte visste vad jag skulle göra. Det är inte så att vi står varandra nära, men blod är blod. Skulle jag ringa? Vad säger man?



Jag ringde, och förstås svarade ingen. Så jag skrev ett brev. Ett brev där jag inte försökte låtsas som om jag förstod, utan bara talade om att jag lever i rädslan, eftersom jag har ett barn som försökt det hennes lyckats med flera gånger, och att jag finns här om hon vill prata. Kanske hör hon av sig, sen, när den värsta vildaste otäckaste smärtan gett med sej, kanske inte. Gör jag det för min egen skull?
Nej. Så är det inte. Jag vill bara att hon ska veta att hon inte behöver känna ett uns skam. Att världens syn på hennes barn inte ska vara att han gjort nånting fult och skamligt.

Jag vet ju: inte ville han dö. Han orkade inte leva, bara.

Jag vet inte om hon vill att vi kommer på begravningen. Jag vet inte ens hur det är med planer för begravning. Jag vet att min pappa lider, och att jag också gör det. Fler, förstås, sådana som stod den här unge mannen mycket närmare än jag.

Det är inte rätt. Det måste jag komma ihåg de stunder då jag själv funderar på att avsluta alltihop för att allt är så jobbigt, för att jag inte orkar - det är inte rätt. Man får inte göra så mot sina anhöriga.