Mummel om spring

Så känns det. Som om jag springer, ökar tempot hela tiden, bara kör ner huvudet, tittar inte framåt, tittar neråt, och så springer jag på.

Till skolan med lillen. Iväg till jobbet, alltid precis i tid, hinner inte hämta kaffe eller fylla min eviga vattenflaska, bara hämta penna och papper och dagens tidning.

Ser inte vad som är i den. Orkar inte ens fundera över mina egna jobb. Teknikstressen är oerhörd, ingen får det att fungera och så hinner man kanske två tredjedelar av dagen uppgifter.

Trots att jag springer, springer. Fingrarna springer över tangentbordet, fixar bilder, fixar texter, och varje dag springer jag hem med den där otäcka känslan av att jag har gjort ett riktigt pissjobb.

Inget är bra. Bildhanteringen tar för mycket tid från texterna, och eftersom jag vare sej är fotograf eller bildbehandlare blir de också skit.

Sen springer jag till skolan (åker bil, men ändå, känslan, folks, känslan!) för att hämta den lille, hem, laga mat, försöka samtala, ta reda på hur dagen varit. Spela spel. Tjafsa. Tjata om läggdags. Läsa saga, skriva i lillens bok, stoppa honom i säng - och sen är jag själv för trött. Inget liv. Bara springa i säng och köra nån sorts avslappnings-cd för att kunna somna.

Nu är den store hemflyttad. Jag ställde in en tvättkorg på rummet han bor i. Och påpekade att hans skitiga kallingar låg cirka en halv meter från tvättkorgen i badrummet.

Så: det är tonårsdags igen, trots att jag inte har nån tonåring hemma...

Spring, Mummel, spring...