När dottern var här förut satt hon och svor och surfade, surfade och svor, konstaterade att hon hade tydliga masochistiska drag, och sen gick hon in på nästa sida - kläder... Gina Tricot, Lindex, you name it. Söta, söta klänningar med blommor och en smula tyll längst ner, 399 spänn. Som hon inte har.
Jag inser att jag gör ungefär detsamma nu. Svär och surfar. Gå ner i vikt-sidor. Kläder. Annat också.
Men jag blir bara trött, känner att varför ska jag, vad leder det till?
Jag stoppar lurarna i öronen och återgår till Arne Dahls böcker. Har börjat om och tänker lyssna mej igenom hela serien. För att jag kan. Det kan jag.
Och hjälpa vännen A. med att redigera hennes texter, det kan jag också. Och det tänker jag göra, med största nöje. Jag är så glad att hon tar tag i sitt skrivsug, och ja, jag avundas henne också. Min spärr sitter där den sitter, jag kommer inte att skriva hur mycket än vännen E. tjatar...
Hon är rolig, hon. "Du har för fan ett ansvar", skriker hon. "Du kan inte låta världen inte få läsa det du skriver!"
Ack, så jag kan. Jag kan så många inte att det inte är riktigt klokt, egentligen.
Men jag har haft en härlig kväll med alla mina gullungar, och dramorna som ledde dithän hoppar jag helt enkelt över. Det enda jag har att säga är att vår egen dramaqueen inte är dottern, det är storsonen utan konkurrens. Han borde satsa på att bli... Ja, den nya Peter Siepen, kanske?
Gud, vilken tur att han aldrig får läsa detta... Eller inte, förresten. Han skulle garva läppen av sej, den lilla godingen. Eller stora. Han är så mycket mej, när jag tänker efter. Den jag hade kunnat bli och vara, vill säga. Och jag kommer att stötta honom in i döden och njuta av varje galenskap han lyckas dra igenom och överleva.
Tack alla makter för dessa underbara människor jag fått äran att sätta till världen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar