Nästan galen ringer jag till Stora sjukhuset för att få veta vad som händer eftersom dotterns utlovade samtal uteblir.
Hon är kvar på observationen. Ingen inläggning än, alltså. Hon sov, så ingen röst att trösta sej med, höra tonen i, använda till styrka och tröst.
Jag gråter, och stora sonen är arg och rädd och vill inte se mej såhär. Jag förklarar att det inte är farligt med känslor, att det kanske är bättre att göra som jag gör, att gråta när det känns som värst, än att stänga inne och sen explodera i ett jättesammanbrott - som han gör.
Det är svårt, det här. Jag slits i bitar, och ännu en gång känns det som om jag tvingas välja mellan mina barn, och det ska ingen behöva göra.
Men ge upp kan man aldrig.
Jag hoppas att alla tre vet att jag aldrig nånsin skulle ge upp på nån av dom.
Jag vet nu varför hon inte ringde förra veckan: för att hon visste att det var lillebrorsvecka. Hon tog beslutet åt mej. Jag vet inte hur det känns.
Jag har otäcka otäcka känslor, och minns hur det var när förra bloggen outades, när hon hittade den och använde den emot mej. Jag vet inte vad jag tar mej till om det händer igen. Är jag för utlämnande? Ska man låta bli att ventilera alls, kanske? Men hur fan överlever man då?
2 kommentarer:
Åhnä.. Min sköna!
Det här är din blogg, din ventil.. Vackra dottern få "ge fan i den här siten"..
Du lever i en jävla limbo.. Fatta.. Du dålig i kropp och själ, dotter trasig i själen... Du är hennes mamma.. Du kan inte "rädda henne".. Det är mammors jobb ju! Sen förvnas du över att du inte orkar, att du inte har kraft?!?!
Du gör allt du kan! Ibland hjälper inte ens det!
Pok
Mallastöttardigbralla
Tack, det behöver jag.
År efter år efter år, och ingen lösning. Men så är det med den här vidriga sjukdomen, eller de här vidriga sjukdomarna - inte bara sej själv att slåss emot utan också alla fördomar, alla som inte förstår hur det fungerar med nån som är lite mer än normalstörd...
Och jag, jag förstår inte heller, inte egentligen. Men jag jobbar utifrån ren intellektuell kunskap, och det gör saken åtskilligt mycket lättare.
Långt samtal med soc. Kanske når jag igenom med en del?
Själv kan jag inte bli uppgiven. Då är allt slut.
Skicka en kommentar