Mummel om oförtjänt bakfylla

Vaknar med en blixtrande huvudvärk.
Den lilla sömn jag fått är splittrad, gång på gång sprätter jag upp, vaknar i panik och det tar några sekunder innan jag fattat var jag är, varför jag vaknat, att det inte är en ny telefonsignal, ett nytt sjukvårdsmeddelande.

Inatt sa akutsköterskan:
"Jag har träffat dottern, och dej, tidigare, så jag frågade om hon inte hade nån att ringa till, nån förälder..."
Det är bra. Men sorgligt. Hon sa också att det ju förut varit "bara" piller och sönderskurna armar, det här hoppades hon skulle göra att nån agerade.

Det är nämligen så här: förra veckan sökte hon också hjälp, min dotter. Hon fick en sömntablett och fick sova på observationsavdelningen på större stadens akutpsyk. På morgonen skrevs hon ut eftersom hon inte pratade. Läkaren fick inte liv i henne efter sömntabletten.

Det här fick jag veta inatt. Jag frågade varför hon inte ringt, inte berättat, och får det svar jag alltid får: "Jag vet inte".

Och jag vet inte varför jag inte ringdes upp av larmpersonal inatt. Kanske larmade hon direkt till 112?

Det är för mycket att hålla ordning på, känner jag. Och mitt huvud tänker explodera när som helst.