Mummel om goda människor

Så finns det hopp.

Vad som krävs är tydligen katastrofer och "hotfulla" mejl och... Ja, vadå? Ett slumpartat möte med en riktig människa, en del av det stödsystem som inte fungerat som råkar komma förbi och som man kan prata med - och tydligen kunde hon prata med rätt personer, hon också.

Chefen för LSS har varit hemma hos min dotter. "...och vet du vad han sa, mamma? Han sa att det är slut på att ramla mellan stolarna för min del..." Och att hon fått en egen person (ha!) som ska se till att all kontakt mellan alla olika människor och myndigheter fungerar, bara det känns som ett jävla mirakel.
Kan ni förstå hur hon lät? Kan ni förstå hur det kändes för mej att höra det där i hennes röst, det där lilla, lilla hoppet om att det kan finnas en framtid?

Allt verkar hända nu, som om nån dragit ur en propp. Planer för hur saker ska göras, och den där chefen föreslog att hon skulle föras över från barn- och ungdom på soc till vuxen, de har tydligen mer (bättre?) samverkan med dem, och det låter bra. Mycket, mycket bra. Och eftersom vi ändå pratat med läkaren om att byta handläggare vore det ett utmärkt drag att göra.

Och så ringde arbetsterapeuten från psyk också. Bara sådär. Läkaren trodde att det skulle ta månader innan dottern fick nån, och så gick det - bara sådär...

Jag bröt ihop lite. Ganska mycket, faktiskt. Jag tror att det helt enkelt var ren känslomässig utmattning, så mycket spänning så lång tid, och så verkar allting faktiskt ordna sej.

Åtminstone verkar det finnas en möjlighet till att hoppas. Då gör det inte så mycket om man grinar och skakar litegrann.