Just nu vet jag vare sej ut eller in, och det är en känsla som jag hatar av hela mitt hjärta.
Konstigt att det kommer just nu, allting är ju lugnt, egentligen, dottern har sovit här några nätter, slut med killen, vimsigt i skallen och en del rädsla där också.
Jag tänker:"För dej är jag stark", och det är jag. Men sen...
Underbar och hemsk helg. Lånade lilla ljuset, och kände knappt igen honom. Vi bestämde att han skulle ringa när han var färdigpackad och klar, sen skulle vi fara till mormor och morfar på landet, käka blåbär och bada. Jag väntade och väntade, men ingen ringde. Kvart i tolv ringde jag, och den lille svarade.
Pappa sov fortfarande, och han visste inte vilken tid han skulle till farmor sen på söndagen, och...
Jag sa att det var helt ok, men att vi nog borde komma iväg om vi skulle hinna vara nånting med mormor och morfar, de skulle åka in till stan på eftermiddagen.
Hörde paniken i hans röst, och lugnade igen, det är ingen fara, säg bara till pappa att du ska fixa de grejor du behöver och vill ta med, och så hämtar jag dej snart.
Han fick packa själv, såklart. Och jag kastades tillbaka sisådär tre år i tiden, till den dagen då min mor och far ringde mej på jobbet, frågade om det var ok om de hämtade den lille eftersom hans pappa sov och han fick ta hand om sej själv, fyra år ung.
När jag kom hem och frågade vad i alla glödheta jävlars helveten han höll på med talade han om att han inte ville leva med mej längre, han ville ha fler barn och det kunde han ju inte få med mej.
Med andra ord svarade han inte på frågan. Det skulle han nog inte ha gjort i lördags heller, misstänker jag. Min mage brinner av ångest när jag tänker på att mitt barn får sköta sej själv där, hos pappa, under semestern. Pappa sover ju.
Och barnet försvarar beteendet, förstås, det måste ju vara ok eftersom det är pappa som beter sej så och pappa är pappa och vet allt och kan allt och...
Jag är mest bara rädd nu. Igår, efter helg med bad och blåbär och tillochmed lite sommarkantareller, tänkte jag prata med min pappa. Jag tänkte fråga honom om hur man gör när man vare sej vill eller orkar längre, bara måste för att... Ja, för barnens skull?
Ångesten är för närvarande alldeles oerhörd. Jag är skräckslagen, men kan inte riktigt sätta fingret på vad det är jag är rädd för. Allting, känns det som, allting ter sej farligt, hotande, omöjligt att hantera.
Jag vill inte. Orkar inte. Och vet inte hur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar