Mummel om segregation

Tänker mycket på det nu, segregation, alltså. Det finns så många olika sorter, men alla leder till samma sak: utanförskap.

Just nu är jag lite fixerad vid det man kan kalla it-segregation. Det är lite läskigt, men det finns faktiskt undersökningar som visar att det finns ett starkt samband mellan uppkoppling och demokrati. Ju högre datortäthet (eller ska man kalla det nättäthet?) desto fler röstar.

Fler i Kista än i Rinkeby, med andra ord. Fler i Bellevue än i Rosengård. Och det vinner ju bara människofientligheten på i längden, vilket väl visade sej i EU-valet.

Invandrargrupper, pensionärer, funktionshindrade... Vissa av dom. Förmodligen i högre grad än vanliga svennar i alla fall. Man hamnar utanför infoflödet, får inte den information man behöver och egentligen fanimej har rätt att få - och hamnar utanför.

För mej som journalist blir den här frågan viktigare för varje dag. Jag lever ju i en verklighet av ständiga nerdragningar, jag som många andra, och ser tydligt hur det påverkar den produkt jag medverkar till att skapa. Ibland ligger den ljusår ifrån det jag vill vara med att skapa.

För mej är det jävligt viktigt med jämlikhet. I konceptet ingår, enligt min åsikt, rätt till information. Dagens samhälle är som gjort för ryktesspridning, skvaller säljer, porr säljer, skandaler säljer - och det som säljer är bra.

Men resten då? Det som egentligen borde vara viktigast för oss medborgare, rätten att vara med och påverka? Fler och fler anser att politiken inte är värd att bry sej om för det ligger så långt borta från det riktiga livet, och jag är benägen att hålla med. Men varför är det så?

Mediaträning. Hört talas om det? Det får alla nuförtiden, och det betyder att man av (ofta) före detta journalister som tagit sej ett mer välbetalt jobb får lära sej hur media tänker och därigenom kan undvika att säga något som betyder något. Visst är tanken lite läskig? Att det som politiker säger till tv-, radio-, webb- eller tidningsreportrar egentligen inte ger någon information alls till oss som betalar deras löner och hoppas att de ska ta väl hand om oss, om våra barn och gamla...

Usch. Jag är alldeles för idealistisk för det här jobbet, det framgår med allt större tydlighet för var dag som går... Jag vill informera och utbilda - jo, faktiskt! Jag anser att en stor del av mitt arbete bör bestå i att berätta för folk hur saker och ting ligger till och fungerar, alltså utbilda - men finner mej allt oftare skrivandes en massa onödig spaltfyllnad. För att det inte sägs nånting längre... Tidningens viktigaste uppgift är inte längre att vara ett demokratins redskap, att stå som en fana för yttrandefrihet, att ge människor som inte har en egen röst möjligheten att höras - nej, tidningarna ingår numera i stora, stora koncerner, och den viktigaste uppgiften är att tjäna pengar. Förstås. Eller inte ens det, egentligen. Förr ansågs det ok om ett tidningsföretag gick med sådär 5-6 % vinst, numera kan vinstkraven vara så höga som 15 %, och den vinsten ska ut till aktieägarna. Inte in i företaget, inte in i verksamheten för att förbättra den. Fy för sören, som det sas då jag befann mej i den södra landsänden.

Och även om jag inte är så urbota korkad så att jag tror att alla människor läser tidningar så tror jag att "gammelmedia" har en otroligt viktig uppgift i samhället. Det är billigare att köpa en tidning än en dator...

Många har inte råd med datorer. Det vill vi inte riktigt stå för här i landet, men så är det. Det finns faktiskt barn som inte kan skriva sin uppsats på mellanstadiet hemma på datorn, och som lider då en sån uppgift delas ut.
På vårt bibliotek finns en hel del datorer för allmänheten, och det är strålande. Där kan t ex invandrare hålla kontakten med hemlandet, läsa tidningar på nätet - och barnen kan skriva sin uppsats.

Predikar jag? Tjatar? Tror nog det. Vissa saker blir käpphästar, här är ännu en av mina...
Men nu slutar jag. Nu ska jag skriva nåt som är viktigt för mej, och försöka få in det i tidningen!