Jag tänker inte, för då tror jag att jag kanske inte orkar andas längre, och det känns lite jobbigt.
Det här med distansering är jag jävligt bra på, har övat länge och uppenbarligen utvecklat konsten såpass att den bara kickar in utan att jag behöver tänka ens.
Scary? Jomenvisst.
Å andra sidan är det väl bättre att bara köra på och göra, ordna, fixa, inte fundera på hur och varför, maskinmässigt fortsätta att fungera.
Stötta morsan. Finnas som back-up. Och definitivt inte tänka på att jag ska jobba hela veckan utan att egentligen veta om, och i så fall hur, jag ordnat det för den lille.
Storasyrran ställer upp en dag. Det är bra. Sen får barnets far ta två kvällar. Bara en kväll kvar, och det orkar jag inte tänka på.
Jag orkar inte tänka alls. Punkt.
1 kommentar:
Ibland har jag också en förmåga att bli som en robot eller Duracellkanin - bara går, går, fixar och kopplar bort känslor. Det brukar funka ett tag, sen rasar jag ihop och känslorna tar överhanden.
Men det är märkligt vad vi mäktar med när vi är tvungna. Skickar en styrkekram!
Skicka en kommentar