Det fullkomligt kryper i mej, och jag vet fanimej inte vart jag ska ta vägen...
Här går man och längtar och längtar efter semester, efter att få vara ledig och bara vara, och så blir det absolut outhärdligt när det väl händer, fy fan jävlar och alla andra fula ord som tänkas kan.
Jag vet ju i och för sej vad det stammar i, semesterparanoian: alltför mycket tid att tänka. Innan tänker jag att jag har ju småunge, han fyller väl hålen, det blir väl inte alltför mycket dödtid med en energisk snart-andraklassare i huset - men det blir det.
Idag har jag konstaterat att mitt självförakt och tillochmed -äckel begränsar mej, och så tänker jag att jag måste vara sjukare i huvet än jag faktiskt trodde om jag på allvar kan tänka så...
Jag menar, varenda jävla arbetsdag träffar jag folk, av alla sorter och modeller, jag pratar, får dem att prata med mej, berätta för mej, lita på mej också, kanske - varför ska det tyckas vara så annorlunda när jag ska vara mej själv?
Idag har jag gråtit några gånger, men det måste ju göras i smyg, förstås. Första gången när det ringde från psyk, de ska starta en anhöriggrupp, vill jag vara med? Först vill jag skrika nej, nej, nej, jag orkar inte, jag vill inte sitta där och lyssna på föredrag och själv föredra mitt innersta, det klarar jag inte, men sen inser jag att det är klart att jag ska. Jag menar, jag är väldigt öppen med hur mitt liv ser ut annars (läs: på jobbet), varför ska jag inte kunna hämta kunskap och kanske tillochmed styrka i andra i liknande situationer som mej själv?
Men där är ju svaret: jag är ju där privat, inte som jobbMummel som klarar allt och är beundransvärt stark och kan hjälpa andra och lösa problem och skriva jättejättemycket varje dag...
Andra gången var när den lille frågade vad det egentligen är som storasyrran "mår för dåligt, mamma?"
Fanfanfan, hur förklarar man psykisk sjukdom för ett litet barn? Framförallt: hur förklarar man psykisk sjukdom utan att färga hans syn på och upplevelse av älskade storasyrran???
Det blev mycket själ. Att man kan må dåligt i sin själ, sådär dåligt som man mår när man blir riktigt riktigt ledsen fast hundra gånger värre, och så mycket oftare... Och inte vet jag hur mycket han förstår, men jag är glad att han frågar, att han känner att det är ok att fråga, för annars vore jag så inihelvete misslyckad att jag inte skulle orka med det.
Vet inte om jag orkar med det iallafall, för den delen. Det är, av nån orsak, en sån period nu igen. Kanske är det snart fullmåne, kanske ska jag ha mens, kanske är det allt med pappa som sitter som en tagg, och mamma också för hon är också gammal nu trots att jag inte vill det, jag vill inte!!!
Jag vill ha mina föräldrar som trygghet, även om den drömmen är borta för längesen. Konstigt, det också. På något plan vill man hela tiden att mamma och pappa eller åtminstone nån av dem ska vara Tryggheten, ska kunna hjälpa och lösa problem. Bort det.
Märkte hur det gick, gjorde jag inte? Jag dög bra när ingen annan fanns, duktig Mummel som fick med pappa till sjukhus - men så fort storasystern dök upp på scenen fanns ingen Mummel kvar för de förstfödda står först i evighet amen.
Jag saknar min älskadesystervän. Hon är långt långt borta i sin egen lycka, i sitt nya liv, och avståndet växer. Det som var hon och jag mot världen är numera jag som undviker att prata eftersom jag inte vill höra paniken i hennes röst när hon inte vill höra, inte vill annat än att bo i sin luddiga, härliga, trygga värld...
Slutat röka har jag, igen. Fattar inte varför, eftersom jag inte kan se varför jag egentligen ska förlänga plågan längre än nödvändigt, det känns så lika bra att missköta mej så det tar slut nån gång, utan att jag behöver ta till aktiva mått och steg.
Så patetiskt... Men det är inte feghet. Det är hänsyn. Och det är sjukt att tänka så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar