Vems är misstagen?

Jag läser den här artikeln och får sån ångest att jag knappt kan andas.

Det är på sätt och vis inte alls svårt att föreställa sej hur föräldrarna till dessa barn känner sej, barn som är borta för alltid, en rent bokstavligen och de andra två i överförd bemärkelse.

Hur än rätten dömer är så många liv förstörda, och jag tänker, mot min vilja, på mina besök på vårdavdelningar.
Barnpsyk och vuxenpsyk. Psykoser, anorexia, schizofreni, bipolaritet, personlighetsstörningar... Alla på samma ställe.
Som att behandla diabetes och benbrott och cancer och graviditet på samma avdelning, typ.

Var har det gått fel, egentligen? Jag menar, våra barn har ingen barndom längre, de ska groomas in i roller som små vuxna innan deras hjärnor och psyken är mogna för det...

När man är sexton ska kärlek vara ljuvt smärtsam, längtansfull, romantisk - inte destruktiv och våldsamt sexuell. Varför i helvete ska allt sexualiseras så till den milda grad???

Häromdagen kom jag i gräl med en kollega. Visserligen höll vi oss till sms, men ändå. Jag skrev att jag passar på att slå två flugor i en smäll nu så här på semestern, jag tittar med stor glädje på friidrott, framförallt därför att friidrott är fantastiskt rolig att titta på, men också för att VM är lite Playboy för kvinnor. Jag menar - tiokampare, sprinters, det är ju ren skönhet i vissa fall, grekisk-gud-skönhet, underbart att få se dessa vackra män visa upp sej!
Då blev kollegan sur, kallade mej för fula saker och påstod att jag var sexistisk, vilket jag starkt vänder mej emot... Jag uppskattar skönhet, kan inte en man vara estetiskt tilltalande utan att det behöver vara nåt sexuellt inblandat?!?

Kanske kollegan bara kände sej lite mindre estetiskt tilltalande än Usain och grabbarna?

Men: den här sexualiseringen, det här sättet att tvinga ungar att bära sej åt som vuxna trots att de faktiskt inte har förmågan att tänka som vuxna, det här sättet att hela tiden blanda äpplen och päron och påstå att de är samma sak - är inte det sjukt?

Nu ska jag ta hand om mitt sjuka barn. Jag måste ju orka, på nåt vis. Vet inte hur, bara att.