Mitt misstag?

Möte.

Tyvärr dyker ingen i beslutande ställning upp från socialens sida, trots att tf chefen var med och bestämde datum för det så kallade uppföljningsmötet.

Jag var så stolt. Hon redogjorde klart för vad hon vill, vad hon behöver, vad hon önskar. Hon hade gjort en lista, och hon frågade innan om jag kunde ta över om det skulle bli som det blir ibland, att hon inte kan tala.

Men inget kan förstås göras, även om underbara doktorn försökte se till att det fanns positiva åtgärder i det stora jävla mörkret som slöt sej runt min dotter, för varje minut märktes det tydligare och tydligare hur hon sjönk.

Diagnosen ska fastställas ordentligt, psykologgruppen gå igenom allt och sen ska doktorn besluta om det behövs kompletteringar - men hon är säker på sin sak, emotionell instabil personlighetsstörning, eventuellt uppbackad med en smula neuro-psykiatriska grejor, kanske orsakade av den där fyramillimeters icke-klargjorda saken hon har i lillhjärnan.

Jag frågar: vad gör vi nu, jag och min dotter? När vi går ut härifrån, vad gör vi då? Vart ska hon gå, hon som inte klarar av att vara i sin egen lägenhet och som inte kan vara hos mej på nätterna när lillebror är hemma eftersom hon inte kan lova att inte göra sej illa.

Ansökning om behandlingshem inlämnad, det orkade hon efter en otrolig massa peppning från mej och stödperson. Skitstöveln som tog emot den gick på henne om gruppboende, om att lägenheten inte är som den ska, om att hon måstemåstemåste - och vi som lovat henne att han inte skulle göra så, man gör inte så vid sådana samtal. Inte om man är professionell, i alla fall. Jävla mellanchefer. Jävla mellanchefer som har något att bevisa.

Hon sa rakt ut att hon inte orkar mer. Att hennes liv inte är värdigt.

Idag: sms-kontakt angående när det passade att komma och beställa biljetter för resa till pappa. Jag säger att jag lovat köra storebror till tåget, sen är det okej. Hon svarar att hon är hemma, ska höra av sej senare.
Lillebror och jag vinkar av storebror, under tiden på stationen hör jag att jag får ett meddelande men väntar med att kolla tills vi sitter i bilen.

Det står: "Jag kan nog inte åka till pappa ambulansen är på väg" och jag är tillbaka i mardrömmen med full kraft. Jag messar tillbaka, att hon måste låta mej veta var hon är, jag måste få veta var hon är.

Tar lillebror och åker och tankar. Sen Max, och så hem. Det gäller att se till att lillebror inte får se sin mor bryta samman totalt, det går inte an, nämligen. Vi äter och ser på Tom och Jerry och hon ringer, är på akuten, har tagit en massa tabletter. Som hon glömt, med vilja eller ej, att ta, samlat. Hon är sluddrig, borta, men kan redogöra för vad hon gjort och vad som händer. Aktivt kol är äckligt, säger hon och jag säger bra, kom ihåg det.
Hon ska flyttas till IVA, och jag frågar varför hon inte kunde vänta, varför hon inte kunde ge fan i att ta de där förbannade tabletterna, jag skulle ju komma och hämta henne, hon skulle ju beställa biljetter och åka till pappa - men hon vet inte. Kan inte svara.

Jag tänker: hon lever. Imorse tänkte jag: tänk om hon dör idag. Att jag tänkte så berodde förstås på det jag såg dagen innan, uppgivenheten, förtvivlan, övertygelsen om att det inte finns nån hjälp att få för hennes del eftersom det är så det alltid varit - ingen hjälp att få.

Jag kan inte ens tänka på att sova. Det jag väljer att tänka på nu är cigg, eftersom jag inte har några.
Och så tänker jag att jag inte har en aning om vad jag ska göra imorgon. Jobba ska jag inte, så mycket är klart. Det blir nog ganska många telefonsamtal. Psyk och soc, soc och psyk, ett evigt ringande och ett evigt skickande fram och tillbaka.