Mummel om avskildhet

Det är ett intressant ord, avskildhet. Lätt att göra mångtydigt, om man vill.

Jag, nu: distanserad, uppgiven, ångestfylld. Ännu en semester åt helvete, och jag vill bara gråta när jag tänker på att jag ska orka jobba ett år till innan jag kanske - och då säger jag kanske - kan vila.

Det vilar en förbannelse över mina semestrar, så är det. Sjukhus och sjukhus, skräckfylld väntan på telefonsamtal, ingen sömn, ingen möjlighet att resa eller göra, bara... Bara väntan, jo, så är det.

Men nu? Vad gör jag nu?

Jag fortsätter att vara rädd, och att vända allting inåt, vända allting mot mej själv, för jag borde ju kunna... Ja, vad? Ordna allting? Se till att allt blir bra?

Jag önskar att jag kunde känna att det ska bli kul att börja jobba igen, få annat att tänka på, men så är det inte. Just nu är tidningsvärlden en sorglig företeelse, och det kan göra vem som helst deprimerad.
Det är inte bara så att alla nerskärningar gör att redaktionerna inte har möjlighet att fungera som de ska, det är så att nerskärningarna görs i företag som gör riktigt bra vinster. Alltså inte "en följd av lågkonjunkturen" i så motto att det är nödvändigt för att de stora koncerner som numera äger de flesta tidningar i landet ska klara sin ekonomi. Det är fråga om att öka vinsterna så att aktieägarna ska få mer pengar.
Jag är för gammal. Eller gammaldags, kanske? För mej är det så viktigt att det finns oberoende tidningar som kan informera, inte företagsstyrda textreklamorgan som inte får rapportera allt utan ska tänka på vad sponsorer och annonsörer anser.

Det är nog det som får mej att må så dåligt vid tanken på att börja jobba igen, tror jag. Om några få år kommer de gamla, de som tänker som jag, att vara borta. Inga ideal kvar. Pengarna styr, inte bara för företagen, utan också för journalisterna - för det är ju "karriär" som är det styrande ordet, eller?

Nää, fy fan. Vi håller på att kasta bort vår demokrati och märker det inte ens. Vi lägger skulden på "samhället" och vill inte inse att det är vi som är samhället, det är vi som ska se till att gamla och sjuka och barn och svaga också har en plats, att det inte är rätt att gå in i "sköt dej själv och skit i andra" och sen gnälla över hur samhället ser ut...

Jag är trött, och jag är ledsen. Jag vill så gärna orka fortsätta vara idealistisk (naiv, säger vissa av mina kollegor som siktar på karriär och hög lön...) och ge röst åt alla dem som inte har någon egen, men hur?

Livet fortsätter. Än så länge.