Mitt i galenskapen förtränger jag allt annat, med stor svårighet.
När jag är i det där mjuka, varma tränger sej ibland verkligheten på, mina tankar börjar snurra runt allt det som inte är bra, allt som kan få saker att gå fel, allt som gör det hela så svårt, men jag tvingar mej själv att skjuta bort dem.
Det är svårt att få till tid tillsammans - men vi får ta det som det kommer, försöka att inte se den tid vi inte kan tillbringa tillsammans, all denna vardag som ligger som ett hav mellan oss, bara ta de nu vi faktiskt får och vara rädda om dem.
Oron för min dotter gnager hela tiden, ibland under ytan, ofta ovanför - men kanske är det nyttigt för henne att jag inte helt fokuserar på henne, på det jobbiga?
Jag vill inte att den lille ska bli inblandad nu, det får inte bli fel, och jag vet inte hur man gör för att det ska bli rätt - men det är inte ett problem för Honom, han förstår, säger han, och vi tar eventuella möten i framtiden på neutral plats, kanske t o m hemma hos Honom för att inte klampa in i lillemans trygghet.
Det här med att längta är ett helt eget kapitel, märker jag. Bara tanken på att jag skulle åka hem igår fick mej att må illa, också där förträngde jag ända in i de sista minuterna, för det är väl dumt att längta redan innan vi skilts åt???
Nu blir det längtan. Saknad. Och den nyväckta kroppen bär sej åt på ett sätt som skulle få mej att rodna om jag kom ihåg hur...
En riktigt fascinerande upplevelse. Jag trodde faktiskt att den biten av mej var död och begraven för länge, länge sedan, men icke...
Kanske rodnar jag lite ändå, i smyg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar