Jag vaknar, två gånger faktiskt, och det är som att fortsätta drömma. Vackra, vackra drömmar är det, och jag försöker verkligen tillåta mej att stanna där, i det vackra.
Men ibland... Ibland slår det till med full kraft, tvivlet. Som idag. Idag är det dags att återvända till verkligheten, och jag tvivlar.
Ska jag verkligen våga tro på allt detta? Tro på att det som händer är på riktigt, sådär faktiskt och verkligt?
Inser att det jag känner nog är lycka. Att jag mår väldigt bra. Att det mesta går mycket lättare, tillochmed att hantera tjafs med försäkringskassa och rädsla för att det inte ska gå att fixa diskbråcket med konservativ behandling den här gången, att operation till sist blir det enda alternativet...
Jag ser min käraste, och förundras fortfarande. Den där omtanken... Den är väl på riktigt? Ska jag verkligen tro på det här?
Rädsla. Där har vi det. Jag är rädd, förstår ni. Livrädd. Ser inte riktigt hur jag ska få ihop dessa två väsenskilda verkligheterna, även om den viktigaste i sammanhanget, lillsonen, är mer än positiv. Så överraskande... Och så härligt. Han gillar det faktum att mamma gått och förälskat sej. Tycks gilla föremålet för förälskelsen också, hittills. Och vi ger oss ut på äventyr, allihop.
Så konstigt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar