Hon ringde, ursäktande, visste väl att det inte var riktigt rätt att ryta åt mej för att soctanten inte var på plats.
Jag frågade om hennes piercing, och hon sa att hon tröttnat, fan mamma, jag har haft den i fyra år, och jag tänkte att det ska jag berätta för min egen mor som nästan dog då söta lilla femtonåringen kom hem från besök hos pappa med ring i nosen...
Jag sa till min mor att hon tröttnar snart, den har hon inte resten av livet - och nu är detta alltså bevisat.
De mognar. Växer ifrån sånt som tycks så rebelliskt i tidiga tonår...
Bilden. Den bild där det syntes att hon plockat bort ringen. Den jagar mej. Så vacker är hon, men så otroligt mager, säker femton kilo borta sen i somras, vet inte vad som beror på mediciner och vad som beror på att hon glömmer att äta, eller inte orkar.
Eller - som nu - inte har pengar till mat.
Jag minns hur det var att vara knappt tjugo och hungrig. Prio ett: cigg. Prio två: fest. Så var det. Inte länge, men det var.
Där är hon nu. Inga pengar = ingen mat.
Så jag åker dit med 250 spänn, pengar hon får låna. Det borde sitta inom citationstecken, "låna", eftersom det är högst osäkert att jag nånsin får se en enda krona av de där pengarna.
Hon lägger ut det på facebook, hur bra mamma hon har, mamma kom med cigg och pengar, bästa mamman, och ett sånt där hjärta jag inte vet hur man gör mer än i teorin.
Jag tänker: kommer detta att innebära att hon ger fan i att ringa soc imorgon? Nu har hon ju pengar. Så tänker hon. Nu nu nu - inget imorgon.
Jag säger åt henne att det är ett så litet problem, så lätt att lösa, hon har rätt till försörjningsstöd under den tid det tar att utreda för alla jävlar som utreder, försäkringskassa och landsting och fan och hans moster, hon har rätt till pengar - om hon ansöker.
Det är just det.
Om hon ansöker.
Fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar