Mummel om ovisshet

Telefonen ringde i natt, en vän till dottern som talade om att hon var på väg att ringa ambulans, dottern hade sagt att hon tagit tabletter, 50-60, blandad kompott.
Inte överraskande, eftersom hon nu igen förväntas ta ansvar för sin medicinering trots att hon bevisligen inte klarar det.

"Glömmer" att ta dem, och eftersom hon ju lovat lämna in det som blir över är det inte ett problem... Eller hur???

Fan. Det är helt jävla sjukt alltihop, inte en chans att hon fixar det här mycket längre.

Har försökt ringa, men hon svarar inte. I morse ringde hennes underbara psyksköterska som hips vips blivit nån form av koordinator nu när soc "skrivit av" henne och berättade att högste chefen för psykvården tillstyrkt behandlingshem. Nu ligger bollen hos räknenissarna. Vilket innebär att det kan gå åt vilket håll som helst. Vad specialister anser betyder inget i de stora ekonomiska sammanhangen...

Jag sms:ar, påminner om att hon har tid på psyk, ber henne höra av sej - ingenting.

Jag är mitt i skräcken, mitt i ångesten, och ångrar att jag inte bett om att få ångestdämpande till mej. Hur ska jag klara det här?

Var är hon? Vad har hon gjort? Är det sant att hon tagit en massa tabletter? Varför fick hon i så fall knalla ut från jouren utan vidare?

Sköterskan kollade, och det var vad hon hade gjort, gått därifrån. Jag förstår ingenting, som vanligt. Och som vanligt kan jag inte göra annat än vänta. Och undra. Undra om det ännu en gång är mitt fel, eftersom jag inte är hemma så att hon kan komma och spela tv-spel, det har hon talat om att hon vill göra, nämligen. Och den usla mamman väljer alltså att vara människa, kvinna, sej själv istället för att rusa hem och se till att psyksjuka dottern får som hon vill...

Vet inte vad jag ska ta mej till.