Retar upp mej när jag vaknar, eftersom jag alldeles tydligt känner att jag har en förkylning nånstans långt bak i näsan, på väg ner i halsen är den också. Lite extrahostigt, inte bara rökhosta...
Så irriterande. För om jag blir förkyld kan jag inte träffa min käraste, han ska nämligen åka Vasaloppet och har ett antal lopp före, tror det kallas seedningslopp. För att bestämma i vilket led man ska trängas när det beger sej då i mars.
Förkyld får han alltså inte bli.
Sen är det - förstås - den jävla snön... För halvinvalider som jag ställer det till en hel del. Jag har till exempel svårt att gå ut, eftersom riskerna att slå en rejäl rova ökar, och en rejäl rova får jag inte slå... Så rädslan förlamar en del.
Skotta snö är jag riktigt dålig på, och det inkluderar skotta fram insnöad bil. Kanske får jag lov att vänta på nån som är mer kapabel, men då får jag vänta länge, så länge... Kanske ända till fredag? Eller ännu längre, om jag nu blir förkyld...
Största problemet är väl att jag faktiskt inte äger en snöskovel. Får ringa far och kolla om jag får låna, för bilen måste fram!
Får erkänna att det är i sådana här fall jag verkligen störs av mina fysiska begränsningar, jag vet vad det kostar att skrapa fram en bil, eller gå till affären och bära hem varorna... Blir deprimerad i förväg, och det slutar ofta med att jag undviker att göra eftersom jag blir rädd för smärtan som kommer efteråt.
Nej, man vänjer sej aldrig. Det går att förtränga, att glömma bort mellan varven, men just i de här lägena känns begränsningarna tydligt och det ekar i huvudet "inte normal, inte normal, inte..."
Vill inte vara sjuk, och därmed undviker jag sådant som påminner mej. Jag vet att det är fel, men ännu är jag inte stark nog att ta mej förbi det. Kanske blir jag det, snart, kanske kan jag ta all den positiva energin jag nu har och omvandla den till kraft att förändra. Hoppas går. Absolut.
Och är det inte värre än ångest inför snöskottning är ju allt bra!
2 kommentarer:
Vill så trösta. Och säga "ja, vilket jäkla småproblem om du har ångest inför snöskottningen, för du har faktiskt haft ångest för så mycket, mycket, mycket värre saker". Men du har ju rätt, ingen vill vara sjuk, ingen vill ha ont. Och det får du skrika ut högt (får jag så får du!). Och sen när du har skrikit och gråtit lite, så ska jag påminna dig om alla helvetesgråa dagar och nätter som du har klarat dig igenom. För att nå ända hit :) Du lyser igenom som en gladare Mummel nu än då för länge sen, glöm inte det! Fast jag önskar så du slapp ha ont. KRAMAR!
Nog är jag gladare - och du ska veta att allt, allt går mycket lättare nu, också att ha ont!
Förälskelse är en fantastisk drog...
Jag övar mej väldigt på att ta emot, ta emot kärlek, stöd och hjälp, och börjar bli lite bättre på det, faktiskt. Det är fortfarande ganska ångestfyllt, men eftersom jag rent rationellt förstår varför den där ångesten kommer kan jag skrämma bort den!
Tack för kramar, kramar är bra drog, det också!
Skicka en kommentar