Förvirring. Rädsla. Förundran. Kärlek. Framtidstro. Hopp. Förtvivlan.
Hur mycket berg- och dalbana orkar man egentligen???
Men: mitt i allt är jag så stark, så stark. Min styrka får jag till skänks, och den ges med öppen hand och med glädje. Och jag ger tillbaka, det vet jag!
Katastroftid för dottern, och därmed också för mej. Inget finns på plats, allt hänger i luften, hon orkar inte och ger upp, sätter sej passiv och går ner sej ännu mer i träsket av självömkan, inga pengar, lägenhet som snart är sanitär olägenhet, självskador i samma stund hon är ensam, uppgivenhet som leder till än mer passivitet som leder till alltmer stigande paranoia som leder till att skyddade samtal inte besvaras som leder till att myndigheter inte får tag på henne och snabbare och snabbare går det utför.
Jag kan inget göra, förutom att försöka styra om samtalen till mej och sen vidarebefordra beskeden.
Har fått order av läkare och psykolog att hålla mina gränser stenhårt för att inte jag också ska uppfattas som vacklande och svag, och det gör ont som fan. Hon pressar, hårdare för varje dag, ringer och gråter och säger att hon gjort illa sej, men svarar inte på frågor. De enda svar jag får är "vet inte" eller ren ilska.
Och jag vacklar som fan, men får inget visa.
Det som förr var hennes trygghet, tillflykten i kriserna, psykavdelningen där hon kunde vila några dagar och nätter när allt kraschade, hatar hon nu, och vägrar åka in.
"De skiter i mej, de gör ingenting", säger hon, och det går inte att nå fram med sanningen, den som alltid har funnits där: akutpsykavdelningar behandlar inte. Det är fråga om förvaring under uppsikt, stöd tills patienten inte längre vill skada sej.
Så har det alltid varit, kommer alltid att vara, men av nån anledning gör det henne så arg, så arg just nu.
Jag vet att det är typiskt för hennes problematik, det här svart/vita. Det är alltid endera-eller, inga gråskalor, inga nyanser, och just nu är jag skräckslagen inför tanken att jag snart är "ond". Jag är medveten om risken, givetvis är det därför jag är så rädd, givetvis är det vad som gör det så svårt att stå kvar och stå stark, och ibland är det så nära att jag trillar...
Men jag vet vad som händer då. Då förlorar hon den sista vuxna människa som känns trygg, som hon, trots att hon är ursinnig för att hon inte får sin vilja fram, kan lita på.
Emotionell instabil personlighetsstörning är djävulens påfund, det är det svåraste som finns. För även om hon bär sej åt som om hon är i psykos är hon inte i psykos, och därmed begränsas vårdmöjligheterna, igen.
Vore hon i psykos skulle ett vårdintyg vara möjligt, även om jag i normalfallet inte tror ett dugg på tvångsåtgärder. Men nu, när det är så nära beslut om behandlingshem, är det bokstavligt talat livsfarligt igen. Allt handlar alltså om att hålla henne vid liv tills hon kan skrivas in på ett dbt-behandlingshem, men hur klarar jag det när hon vägrar att ta emot den hjälp som erbjuds?
Hon har vägrat hämta ut medicin sen senaste överdosen, och det är förstås bra tänkt. Men det gör också allt så ofantligt mycket farligare, eftersom de då till buds stående medlen i stunder av ångest är definitiva.
Inget kan jag göra. Bara finnas, och försöka låta allt skölja över mej.
4 kommentarer:
Du står på dig. Så är det! Trots att jag kan så lite om detta så måste det väl vara så att det du gör är rätt. Du står på dig och hon vet någonstans djupt inne i sitt helvete, att hon möter motstånd för att hon är älskad. Tänker jag. Om sedan den vetskapen räcker för att bära henne... en del saker kan man kanske bara hoppas på. Orka, orka, orka Mummel. Vill bara, som alltid, säga hej och krama om!
*Kramar om*
Mallaförtvivladförerbralla
Å Mummel
Jag känner med dig! Bara finns för henne och stärk dig själv på de sätt du kan...
Det är så j-a svårt när våra sjuka barn inte vill ta emot hjälp... för om det inte är akut fara för deras liv (enligt sjukvårdens bedömning - som ofta inte är riktigt klok heller...)så kan vi som föräldrar inget göra - hur mycket vi än vill, för VI kan inte tvinga dem, bara hoppas och försöka motivera att de tar emot hjälpen. Att vi under tiden nästan förgås av oro och rädsla verkar inte många inom sjukvården bry sig speciellt mycket om.
Dessvärre har hon ju rätt din dotter... de gör ingenting - må vara på akutpsykavd., men sen då?! när den akuta fasen är över och de fortfarande behöver mycket hjälp och stöd från vården (de är alltså inte friska, men inte heller akut sjuka...) där öppenvården inte räcker till och akutvård inte är befogad... vart ska de då ta vägen? Här där vi bor finns: akutpsyk eller öppenvård... ett mellanting hade inte varit så fel...
Brukar tänka på hur många som dör, just för att de inte klarar av öppenvård... Hon gör det inte, dottern, men vi har ändå nån sorts tro på att det nån gång ska kunna gå.
Och därtill har vi en jävla tur nu, eftersom hon med största sannolikhet får komma till ett dbt-behandlingshem.
Intensivterapi, färdighetsträning, alltihop - och sen, sen kan hon börja skaffa sej ett liv, klara av en fortsättning inom öppenvården.
Det finns ju, som du säger Yvonne, inga mellanting, och det är så ytterst få av de många som behöver som får möjlighet till behandlingshem. De andra - ja, de är ju alltid nån annans problem?!?
Så cyniskt... Alla dessa unga människor som inte får möjlighet till framtid håller mej ofta vaken på nätterna....
Skicka en kommentar