Misstag att oroa sej för lillen

Har ofta tänkt att det skulle vara svårt att presentera en eventuell ny kärlek för lillpojken, kanske för att jag minns hur den store resonerade när jag var ensam med dem - han talade om att jag inte behövde en ny man eftersom jag hade honom...
Det har i o f s inte varit nånting som legat långt fram i skallen eftersom jag ju bestämt att jag inte skulle ha nån ny karl, men det blev ju lite akut nu...

Han tycker bara att det är kul. Det är inte riktigt klokt, egentligen, men han är så glad, så glad för min skull, och lite för sin också. För "annars är jag den enda i klassen som inte har två eller tre", som han uttryckte saken. Tror att han menade att många har både plastpappor och plastmammor, en eller båda.... Hoppas jag, i alla fall. Skulle vara lite knepigt om nån hade ett par tre pojk- eller flickvänner!

Det går knappt att uttrycka vilken lättnad det är att han är positiv. Annars hade det inte gått, förstås. Inte en chans. Men nu, nu är det grönt ljus, och hittills kommer de bra överens. En lycka att se, faktiskt. Givetvis är min lille son som han är, han är försiktig med nya människor, lite avvaktande tills han lärt känna ordentligt, och det är bara bra. Men det har inte varit några problem alls, till min stora överraskning.

Just nu försöker jag bara lära mej att njuta av livet och ta emot all omtänksamhet som sköljer över mej. Det är svårt, men med raka rör, total ärlighet och uppriktighet, är det inga problem. Jag berättar allt som kommer emellan, sånt som oroar mej, och så pratar vi om det. Jag tror att han lyssnar, också, och det, mina vänner, är en väldigt ny känsla...

Den andra delen av mitt liv är jobbig, så jobbig... Hela tiden ligger skräcken precis under ytan, jag är så rädd, så rädd för vad som kan hända. Dottern är mitt i limbo igen, utan en enda fast punkt och utan något hopp. Ansökningar hit och dit, ansökning om att få komma till behandlingshem, ett riktigt behandlingshem med behandling, helst godkänt dbt-hem, och att det måste ansökas igen beror på att det förra godkännandet låg på förra årets budget - och därför måste det alltså ansökas på nytt. Som vanligt, m a o. Alla vet och är överens om vad hon behöver. Inget händer. Och hon tappar hoppet.

Jag tappar inte hoppet, för det får jag inte göra. Är bara lite trött. Runt runt går det, och samma saker som har sagts de senaste sex, sju åren sägs om och om igen. Undra på att hon tappar hoppet, undra på att hon inte litar på nån, undra på att...

Jag fortsätter att hoppas, och jag fortsätter att göra vad jag kan. Det är inte mycket just nu, kan jag säga. Bara finnas, bara stötta, bara vara mamma. Inte mycket mer än så. Förutom att jobba med mej själv såpass att jag orkar ta mina egna känslor, alla de där känslorna som kommer när jag är tvungen att hålla mina gränser, säga nej till att låna ut mer pengar, tala om för henne att hon får lov att vara vuxen, ringa sina samtal, prata med den som måste pratas med. Jag vet att jag gör rätt, att det är det enda sättet att hjälpa henne till en hållbar framtid, ett riktigt liv - men det gör ont, så ont.
Att ha stöd i detta är ovärderligt.