Får en liten flashback när jag läser Nurse Racheds inlägg, en liten vidrig hemsk otäck ångestframkallande en...
Vissa saker vill man inte minnas. Vissa saker kommer man aldrig ifrån. Vissa beslut är så svåra att ta och det tar många år innan man vet om det var "rätt" eller "fel".
När dottern var sisådär 17 år fick hon inte bo hemma längre. Det var inte långt kvar till myndighetsdagen, men jag kan säga att jag aldrig någonsin, aldrigaldrigaldrig och inte då heller, ens hade kunnat föreställa mej att något sådant skulle kunna hända.
Jag kände mej som Meryl Streep i Sophies val, för vad som hände var att jag tvingades välja mellan barnen. Eller inte, egentligen, det kändes nog bara så.
Den lille var liten, och visste inte mycket om det helvete vi levde i. Han dyrkade, och dyrkar fortfarande, marken storasyrran går på, och han hade aldrig sett eller hört något av det hemska. Allt blod. Intoxerna. Psykavdelningarna.
När hon tog en överdos hemma, under en lillebrorsvecka, fick jag... Ja, vad? En ögonöppnare? Chock?
Jag blev fullkomligt handlingsförlamad när jag vaknade och hittade tomma pillerkartor och -burkar, såg rakblad och blod, och jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag ringde giftinformation och akutavdelning, fick klart för mej att det inte varit nog mycket piller för att vara omedelbart livsfarligt, att de inte skulle göra mer än lägga in och övervaka, och jag bestämde mej för att få iväg den lille till dagis innan jag gjorde något annat.
Vet inte hur jag lyckades väcka, mata, transportera en liten pojke utan att kräkas eller gråta av ren ångest, men det gjorde jag.
Sen gick jag hem och ringde ambulans. Ringde mormor och morfar. Åkte med dotter till sjukhus. Såg grannarna i ögonen när båren med sovande (inte medvetslös, hon gick att väcka och var någorlunda talbar) dotter.
Sen tänkte jag. Tänkte, och pratade med dotter som förstås las in på psyk - igen. Pratade, och frågade om hon kunde lova mej att inte skada sej själv när lillebror var hemma. Det kunde hon inte. Så vi kom överens om att hon inte längre kunde bo med mej, med oss.
Kanske lurar jag mej själv när jag säger "kom överens", men jag vet att hon inte hyser agg, vare sej gentemot mej eller lillebror, men jag vet också att det är ett beslut jag aldrig kommer över att jag tog.
Jo, jag vet att det i förlängningen var det som gjorde att hon fick ordentlig hjälp. Kanske var det också det som gjorde att hon kom till insikt om vad hennes val och hennes beslut och det hon gjorde mot sej själv påverkade andra. Men ändå.
Jag fick lov att inse att jag inte kunde vara annat än mamma. Inte vårdare, inte behandlare, inte terapeut. Det jag gjorde, det jag trodde var "hennes bästa" förlängde lidandet för oss båda.
Ja, hon har en diagnos, en personlighetsstörning, kanske annat också, men det förklarar beteendet, inte mer. Ger inte frisedel från ansvar. Inte ursäkter. För hur det än är, vilken störning man än har, diagnos eller ej, måste man ansvara inför åtminstone sina nära och kära.
Det har funnits perioder då hon inte pratat med mej, inte sett på mej, burit sej åt som om jag inte fanns - men inte den gången. Hon förstod vad det var jag var tvungen att göra. Hon förstår fortfarande, och kan numera se att jag inte hade något val.
För min egen del sitter taggen djupt, och kommer aldrig att gå att få ut. Den kommer att sitta där och påminna om hur jag fick lov att ta in alla i ekvationen, inte enbart den av oss som hade problem. För ibland måste man se sej omkring, lyfta blicken från det omedelbara eländet, från sej själv och sina egna känslor.
Hon styrde familjen med järnhand under många år, dottern. Genom sitt självskadebeteende. Genom sina självmordsförsök. Vi gick på äggskal, försiktigt försiktigt - och lät henne därmed fortsätta, förstås.
Det kan jag se nu, hur tydligt som helst. Vi tillät att skiten fortsatte istället för att sätta stopp.
Också henne förstörde jag för på detta sätt. Jag tog hand om allt, och tog därmed ifrån henne möjligheten att börja lära sej ta hand om sej själv. Jag misslyckades i mitt uppdrag som förälder genom att älska och vårda långt över min förmåga.
Nu, när det värsta (snälla, gör så att det är så...) ligger bakom oss vet jag att det jag gjorde var rätt. Hade jag fortsatt vet jag inte om hon ens överlevt, och för hennes del blev det såhär i förlängningen det bästa som kunde ha hänt.
Men aldrig nånsin förlåter jag mej själv. Hon har gjort det för längesen, säger att det aldrig fanns nåt att förlåta, men det kommer jag aldrig att kunna tro med hjärtat.
Så vilket är det värsta sveket? Att sätta stopp - eller att fortsätta?
Omöjligt uppdrag...
4 kommentarer:
Tack Mummel för din öppenhjärtiga berättelse.
Vet du, när jag såg Sophies val, kräktes jag av själslig smärta. Den smärtan, att behöva ta det valet måste vara bland det värsta som en förälder kan ställas inför. Att vara i. Att leva med att ha gjort.
Jag måste ta mig ur det här att jag känner mig så satans egoistisk, men jag är egoistisk. Mitt liv funkar inte, det påverkar mina andra barn, i stor grad påverkar det mitt förhållande till min älskade - en person som är villig att hjälpa, inte bara mig, utan även sonen.
Tack för alla dina klokheter, det känns gott för mig att läsa här. Bördan blir lite lättare när man inser att man inte är ensam om den. För hur jag än rannsakar mig själv så kan inte allt detta vara mitt fel eller mitt problem. Jag tar min del av det, men med råge. Jo, medberoende så de skvätter om mig!
Kram!
Tänkte bara tipsa om att du kan vara med och tävla om ett fint Tandsmycke i 24k guld på min blogg nu:)
kram joanna:)
Syster! Det är inte egoistiskt att vilja att barnen blir vuxna, eller att vuxna barn ska ta ansvar för sitt liv.
När de växer upp är de vårt ansvar. När de växer upp kan vi offra det mesta för deras skull.
Men: de fel vi gör när de växer upp är i n t e ok att använda som ursäkt för att inte växa upp!
Jag förstår om du kan känna skuld över hur dina barn fick växa upp - men faktum är att vi inte kan göra ett skit åt de misstag vi redan gjort... Inget vet vi om framtiden heller, så vi får göra så gott vi kan n u...
Jag känner ofta ren skräck när jag tänker på de val jag gjort, och gör, när det gäller dottern, men det är faktiskt ungefär som om hon hade varit missbrukare - inte skulle hon tjäna på att jag gjorde det möjligt för henne att fortsätta förstöra sej själv?
Allra mest ångest har jag över hur mycket jag tagit ifrån mina söner. All min kraft, all min energi, all min tid gick åt till mitt behövande barn, och jag såg inte hur det drabbade de andra barnen. ELler såg, det gjorde jag väl, men vilket val hade jag? Så tänkte jag då. Nu inser jag att det inte går att låta en människa styra allt. Att låta en människa ta över, ta ifrån, bli despot...
Ta hjälp. Ta hjälp till dej och dina skuldkänslor, och försök att få sonen att ta hjälp också. Han har det troligen svårt, han behöver hjälp - men inte din... Det är det värsta - att ta till sej och förstå att mamma faktiskt inte är den som kan hjälpa nu. Stötta och finnas, ja, men inte bära allting!
Kram. Massor av kram. Och mejladressen finns, mejla om du vill. Kanske har jag lite tips och råd och erfarenheter som kan komma till nytta, om inte annat hur man överlever när man känner sej som den största svikaren i världen! Logik och mammahjärta är inte en kombination som funkar, nämligen.
Jag ryser när jag läser... Du vet själv, jag var väl en "dotter" med. Men nu... nu är jag också en tonårsmamma, och det här livet skrämmer skiten ur mig!!!
Jag har läst, men har inget klokt att säga. Men du skriver så bra, du berör in i benmärgen...
*och några tårar på det*
Du är så stark!
Kram!
Skicka en kommentar