Mummel om diagnoser

Just nu funderar jag mycket över det där med diagnoser. Eller "diagnoser", kanske?
Minns när äldste sonen var i skolålder, hur man vid varje så kallat utvecklingssamtal fick höra att jo, han är ju himla bra på att lära sej, men han kan ju inte sitta stilla och inte hålla tyst. Men då var det inte tal om vare sej bokstäver eller nåt annat, bara "stökig" eller "störande".
Dottern, däremot, hon var "duktig". Det gick lite trögt med vissa grejor, de där multiplikationstabellerna slet vi väldigt med, hon pratar fortfarande om "de där jävla papperen du tvingade mej att sitta och jobba med", och så var det. Jag gjorde övningspapper till henne, och hon lärde sej multiplikationstabellerna ganska bra. Däremot var hon ju "duktig", det vill säga tyst och snäll och aldrig ifrågasättande mot auktoriteter, det vill säga lärare.

På högstadiet blev det jobbigare för henne, och sen gick ju det mesta åt pipan. Visserligen tog det en hemskans massa år innan det blev en diagnos på papper, för personlighetsstörningar sätter man inte på papper under barnpsykperioden, det "kan stigmatisera barnet".
Ingen diagnos = ingen möjlighet till adekvata åtgärder.

Fick protokoll från senaste mötet med lillsonen häromsistens, och där fanns också begäran om basutredning. Varför? tänker vi då, och vad som anges är att man vill utreda "orsak till begränsningar i social interaktion med kamraterna".

Jahapp. Så kan det vara. Nu tror jag visserligen att det aldrig blir någon utredning, eftersom de (eventuella) problem som finns i "sociala interaktionen med kamraterna" inte är ensidiga. Det är aldrig något, nämligen. Och om dessa "kamrater" får till sej att det inte är ok att "tro" att det är lillsonen som orsakat det ena eller det andra - så är det nämligen nu, vad som än händer pekas det mot honom - och släpper in honom i lekarna i stället för att stänga honom ute är de där orsakerna till "problemen" borta.

I och med att jag då och då, ganska ofta faktiskt, träffar människor som faktiskt har adhd, aspberger, damp, emotionell instabil personlighetsstörning och så vidare, kan jag med ganska stor säkerhet ta mej till att påstå att ingen av sönerna har nån neuropsykiatrisk diagnos. De är energiska, intensiva personer, de trivs ganska bra i sitt eget sällskap (liksom mamma, faktiskt, jag är bra på att trivas ensam för mej själv ifred!), de har en jävla vinnarskalle som gör dem till usla förlorare och därtill mindre bra vinnare (jobbar på det...), och jag kan fanimej inte inse varför skolan ska underkänna deras personligheter?!?

Nej, det gör jag inte. Och jag kan känna mej ordentligt irriterad över att det kastas bort resurser som så väl skulle behövas på annat håll därför att en unge inte passar i skolnormens krav... Ja, jag inser att jag gör det svårt för mina kids när jag uppfostrar dem till tänkande ifrågasättande människor och ja, jag försöker förklara för dem att tyvärr, skolan är inte en demokrati, det är en diktatur, och det är samtliga vuxna på plats som är diktatorer - vilket gör saken ännu svårare, förstås. För det är ju inte ovanligt att olika vuxna i skolan kommer med olika instruktioner, heller.

Jag anser att det behöver satsas ordentligt på att hitta de barn som har neuropsykiatriska funktionshinder tidigt, eftersom det innebär att de får en chans i livet, en chans att klara skolan utifrån sina förutsättningar. Hitta de barnen, hitta barnens styrkor, göd dem och låt dem utvecklas.

En vacker dröm, eller hur? Vi vet ju alla hur många barn som aldrig får en chans. Särskilt flickorna tappas helt bort, för de är mycket svårare att fånga upp. Hur många tjejer med adhd får stämpeln "dum i huvudet" i pannan i tidiga år när de egentligen har riktigt hög intelligens som skulle kunna utvecklas till precis vad som helst, gå hur långt som helst? Hur många flickor med aspberger stämplas som "blyga" eller bara "konstiga"?

Blir alldeles matt när jag tänker på alla dessa fantastiska människor som aldrig syns i skolorna, som aldrig får chansen. Och jag blir alldeles matt när jag på så nära håll ser att det ofta är "besvärliga" personligheter som får personal (utan adekvat kunskap och kompetens) att börja rya om neuropsykiatriska orsaker till problem.

Våra barn ska följa skolnormen. Skolnormen förutsätter (nu, när resurserna är alldeles alldeles otillräckliga) att alla barn är tysta, lydiga och aldrig aldrig ifrågasätter vuxna.
Matt, som sagt.